Piff paff PUFF.

Idag var jag i Svenska kyrkan på 18+ träff.
Det heter tydligen så och inte au pair träff.
Där såg vi Maria Larssons eviga ögonblick.
Hon tog bilder, väldigt vackra bilder.
Och när hon, eller hennes vän fotografen tog bilder,
så sa de
Piff Paff Puff.
Jag vill också börja säga Piff Paff Puff,
men bara med Holgan.
Den andra kameran vill inte komma,
och jag tror att det dröjer ett tag till för det var krångel med att jag inte är registrerad här och allt vad det nu var. Det gör mig lite ledsen, för jag ville ha kameran, speciellt till onsdag.
Det är tur att jag kan dränka mina sorger i luncher med Lisa,
eller IKEA besök med Hammar, Felizia och Agnes.
Nu är det snart helg också, och barnen ska vara hos sin pappa.
Skönt, tycker lilla jag, för jag får så dåligt samvete när jag ska förklara för dem att jag måste vara ledig ibland.

(Från Maria Larssons Eviga Ögonblick.)

Trädgårdsmästare.

Imorgon kommer trädgårdsmästaren hit och ska klippa häcken.
Du måste släppa in honom, berättade Pernilla för mig, han vet vad han ska göra bara du släpper in honom.
Fint, sa jag, det ordnar jag.
Han är söt, tyckte Pernilla.
Är du kär? undrade Estelle.
Nej, sa Pernilla, han är för ung för mig.
Sen ger hon mig en menande blick.
Han pratar bara franska? frågar jag i förebyggande syfte.
Det vet jag inte, det får du väl ta reda på, sa Pernilla.

Så nu ska vi se om Pernilla och jag har samma smak.
Tänk att det tror inte jag.

Tredje veckan. Onsdag.

Idag var jag i skolan. Och kände mig lagom duktig.
Jag önskar att vi slapp gå runt om prata med varandra,
delvis för att det är jobbigt att ta för sig på ett språk man inte kan.
Men också för att folk rättar en som man vet säger fel, och de ger sig inte förrän man säger som de.
Och jag VET ju att de har fel, jag VILL inte säga som de.
Tur att det inte hänt när läraren hör.
Antingen har han börjat ge upp att jag ska prata med de andra ordentligt,
eller så har jag bättrat mig,
för han kommer inte fram till mig lika ofta.
Det bästa är att vi fick en läxa idag, som jag gjorde direkt.
Och Pernilla har rättat den, så jag får alla rätt.
Mohahahaahahaha.

Kameran har förövrigt inte kommit än, antagligen för att det är krångel med att bevisa att jag är jag.
För jag är registrerad hemma i Sverige.
Så nästa vecka flyttar jag antagligen hit "på riktigt".

Orättvist.

Jag fyller år om en vecka. Exakt en veckan.
Och ändå sitter jag och tänker att "det här ska jag önska mig när jag fyller år!"
Men det finns ju ingen att önska av, för jag är ju inte hemma!
Så jag kan inte dra ihop något kalas som mamma betalar bara för att få paket.
Pfft.
Tur att jag fyller tjugo nästa gång, så jag har en stoooor orsak att fira.
Mohahaha!

Note to myself.

Börja göra läxorna i tid.
Så du har chans att fråga om hjälp, innan det är försent.

Återupptäckter.

Vissa saker ändras aldrig.
Saker man trodde att man la bakom sig, mer eller mindre.
Som att jag inte kan ta tillsägelser. Att jag inte klarar av när folk blir besvikna på mig, eller måste säga påminna mig om saker jag borde ha insett själv.
Någonstans under de senaste åren blev det mer otydligt, för det var så mycket mer som var jobbigt, så mycket mer som låg på mina axlar.
Nu, när jag är fri, när jag är glad och munter nästan jämt. Då märks det väldigt tydligt.
Att jag inte klarar av att folk säger till mig, att jag inte klarar av när folk blir arga på mig.
Att jag vill göra andra tillfreds och vara duktig.
Mina första 6 år i skolan så var jag supertyst på lektionerna om jag inte fick prata.
Någonting ändrades där.
Och jag hade glömt av det.

Tredje veckan. Senare första dagen.

Idag har varit en dag när allt har gått fel.
Jag har bara varit irriterande och vidrig, och känt hur den där braiga känslan försvinner.
Och ändå får jag beröm.
Jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna det här.
Det vet jag verkligen inte.

Tredje veckan.

Jag vaknade precis efter att ha sovit i närmare 12 timmar innehållande 4 drömmar som kan klassas som mardrömmar. Men för att se det från den ljusa sidan, febern är borta. Och snart är nog förkylningen borta också.

Snaaaart.

Jag börjar få kameraabstinens.
Bara för att jag vet att den är på väg.
Det kommer sluta med att jag inte tar några bilder alls.
Bara för att jag är så dålig på att inte bara sluta med saker.
Eller så kommer det bara bli en massa bilder jag tror är fett konstärliga, men som alla andra ser bara är fula.
Jaja, huvudsaken är att jag får den. Så att möjligheterna finns.

Gemig!

När jag var i Paris hittade vi en alldeles underbar affär. Jag har precis återupptäckt storheten med den affären genom deras hemsida. Men i rädlsa av att alla andra kommer att ha råd att köpa saker vågar jag inte ge ut den till folk, ifall de hinner köpa sakerna innan jag. Vilket är korkat, för då kan ju ingen köpa grejer till mig därifrån!
Så, jag kommer att formulera detta snyggt.

Vill ni köpa något till mig går nästan vad som helst från den här hemsidan bra. Speciellt trämustschen som egentligen är ett salt och pepparkar. Eller retrougglan som egentligen är en klocka.

Wehey!

Har ni sett att bloggen ser mycket roligare ut?
Allt tack vare Emma Ehrling som inte bara ändrade mallen och textsnittet mitt i natten utan även lånade ut sina hustak till mig. Tacktack!

Det regnar i Bryssel idag. En hel del. Vilket innebär att min lediga dag kommer att tillbringas i ett hus med hela familjen. Mycket mysigt om det inte vore för den detaljen att Estelle tar det personligt så fort jag vill vara i fred. Jag måste lösa det där på något vis. Tips?




(Påpekas ska dock att om Emma hade fått bestämma hade inte allt varit svart, den biten är mitt fel. Ifall ni tycker att bloggen inte är så rolig, med allt det där svarta.)

Jag önskar...

...att jag inte var så negativ jämt.

Jag omger mig av människor som kan det jag kan, fast mycket bättre.
Om de inte skriver bättre än mig, så läser de mer än mig, eller kan mer än mig. Eller så diskuterar de bättre och klokare. Syr bättre och målar finare. För att inte tala om sjunger bättre, eller kan spela ett instrument.
Eller så lagar de mat hundra gånger bättre än mina medelmåttiga rätter.
För att inte tala om att alla är så mycket finare, snällare och modigare än jag är.
Och istället för att bli motiverad av det,
och glad över alla fina vänner jag har,
så slutar jag att utveckla mig själv och det lilla jag kan.

Och då blir jag ju faktiskt aldrig bättre.

Jag tror bara att jag måste bestämma mig för VAD jag vill bli bättre på.
För just nu, vill jag bli bättre på allt.

Andra veckan. Lördag.

Okej, anledningen till att jag är en superduktig au pair är väldigt enkel,
jag tittar på filmer för barn som utspelar sig på high school dubbade till franska utan text.
Förstår ni?
Fördelen var att jag tyckte inte att filmen var lika påfrestande för jag förstod inte vad de sa till varandra.
Istället fick jag bara uppleva danserna.
Och musiken.
Och faktumet att lilla askungeflickan fick superkändiskillen,
som jag tror skulle förreställa snygg.
Tror.

Men innan hela dålig-film-dubbad-till-franska historien så köpte jag min födelsedagspresent,
en kamera.
Som kommer nästa vecka.
Så att jag förhoppningsvis kan förgylla bloggen med lite bilder.

Andra veckan. Fredag. Och jag är sjuk.

Jag bestämde mig för att jag skulle bli rolig.
Och inte gå hem vid elva-tolv.
Inte stanna hemma bara för att jag inte orkar resa på mig.
Inte sitta tyst och tänka på när det är okej att gå hem.
Nej, jag skulle bli rolig.
Visa att jag faktiskt uppskattar folk.
Att jag är värd att höra av sig till.
Och jag vet att jag har sagt det så länge nu, utan att bli något bättre på det.
Hemma gjorde det inte så mycket, för samma gamla människor följer samma gamla mönster och det är få som säger upp bekantskapen över en sånn grej.
Men när man lär känna nya människor så kan man inte göra så,
nej, det funkar inte så.
Så får jag feber,
och blir förkyld och ynklig.
Och vill mest ligga hemma i min egna soffa och se på film eller film medan mamma grejar i köket.
Men se så går det inte till när man är vuxen.
Så nu sitter jag på mitt rum,
alldeles ensam,
och är för trött för att gå och lägga mig.

Och tänker på sommaren.
Sommaren och vänner.

(Och det finns inget som är mer sommar för mig, än denna bilden.
Hur många gånger jag än tittar på den, eller använder den.)

Andra veckan. Torsdag.

Det är dumt att jag av någon anledning är dömd att alltid vara trött, vad jag än gör om dagarna.
Det gör att man missar mycket, att tiden bara drar förbi.
Samtidigt som tiden går väldigt sakta.
Men nu är helgen här, och till helgen ska jag orka vara social.
Imorgon kväll kommer ju tre kompisar till Estelle och sover över,
så jag flyr nog fältet och tar mig iväg någonstans.

I annat fall så är det nu inte ens två veckor kvar tills jag fyller år.
Jag har aldrig fyllt år någon annanstans än hemma,
men Pernilla har lovat att vi ska gå ut och äta middag någonstans.
Och när jag ändå pratar middagar.
Hon ska även ta med mig till Parlamentet och Kommisionens restauranger.
De är inte öppna för vanliga turister,
bara turister med rätt kontakter.
Fint tycker jag.

Jag önskar...

...att jag inte var så hemsk och tänkte illa om personen som antagligen hoppade framför ett tåg idag.
(Det vill säga, vi vet inte om det faktiskt var det som hände. Men polisen spärrade av den centralaste tunnelbanestationen, och metron slutade gå utom allra längst ut i kanterna. Vi fick bara veta att det var en olycka med en person inblandad.)
Min tanke är inte att det är synd om personen, utan att den är oerhört egoisktisk som inte bara väljer att avsluta sitt liv och kanske lämna människor kvar.
Den väljer också att göra det på ett sätt som utan tvekan drabbade ett tusental personen.
Vad jag glömmer när jag känner den irritationen är att en person faktiskt mådde så dåligt att den ville ta sitt liv.
Och jag gnäller över att jag var tvungen att åka buss till ett okänt ställe, och leta mig hem därifrån.

Stackars mig.

Andra veckan. Onsdag.

Idag var jag i skolan för andra gången.
Nästa vecka har jag bara skola en dag för på måndagen är skolan stängd.
Hehe.
Om 25 minuter ska jag hämta Estelle vid bussen, två timmar efter det hämtar vi och Pernilla lilla Fredrik från skolan och sen blir det IKEA.
Jag är rädd att hemlängtan kommer att bli väldigt stor.
Någon sa att en och en halv vecka är tiden det tar innan den stora hemlängtan kommer. Sen kommer en till efter några månader.
Och så är det nog, för jag börjar mer och mer känna att jag vill hem.
Fastän jag vill vara kvar här.
Idag på lektionen märkte jag att skolans dvd-kontroll var likadan som vår.
Då ville jag hem.
Igår putte jag Estelle precis som pappa alltid putter på folk.
Då ville jag hem.
I måndags såg jag på säsongsavslutet på Grey's säsong 6. Och fick för mig att alla hemma kommer att dö utom jag eftersom jag är här. Det tog mig ett ganska bra tag att inse att folk som är i Stockholm, Vårgårda och Öckerö inte kan dö samtidigt om inte jag också kan dö av samma orsak.
Då ville jag hem.

Idag på lektionen hörde vi fåglar utanför fönstret. Och då var det vår helt plötsligt. Solen lös, det var varmt.
Och det var höst.
Och det var jobbigt att inse att jag gör precis vad jag lovade John att inte göra,
jag längtar till våren, för då är det inte så långt kvar tills jag får komma hem.
Jag har inte ens varit här i två veckor, jag ska vara här i många många veckor till.
Jag vill inte vilja hem.
Jag vill bara längta hem, sådär lagom mycket.

Andra veckan.

Jag var i skolan idag.
Vietnemineser är ettriga.
Bara så ni vet.
Och inte är de bra på franska heller.
Men de vågar mer än jag gör, kudos till det.
Jag har svårt att tro att jag kommer att kunna prata franska när jag kommer hem,
men jag ska inte ge upp.
Numera ska jag bli en människa som inte ger upp.
Hömhöm.

Jag önskar...

...att vi kunde göra om valet.
Jag har gått runt och sagt till mig själv att det är omval om fyra år, fyra år är inte så mycket.
Men jag har insett att de fyra år som ligger framför oss kommer att prägla de fyra åren efter det, och efter det och efter det.
Jag har inte träffat en enda de senaste månaderna som inte tycker illa om Sverigedemokraterna, och ändå kommer de in i riksdagen.
Dummadummadummadummadummadummadumma.

Dag 6. Lisa+Jag=prat.

Idag har jag storhandlat.
Och då menar jag storhandlat.
Först var vi i en stor lagerlokal som säljer mat, och köpte bland annat sex stycken flingpaket.
Man köper storpack där kan jag konstatera.
Jag köpte nagellacksborttagning.
Och killen i kassan skulle så käckt kasta lite med pengarna för att vara cool, men han missade att fånga pengen. Charmigt.
Sen åkte jag och Pernilla hem för att äta, så vi kunde ge oss ut till nästa affär och handla resten där.
Jag trivs.
Vi köpte nutella.

Igår kväll däremot så tog Pernilla med mig ut på stan, kvällstid. Mysigt.
Och vi var på ett torg, med några av världens vackraste byggnader.
Jag kanske inte är så mycket för beligisk choklad,
men affärerna är mysiga.
Och den varma chokladen är super!

Och sist, ikväll. Första lördagskvällen.
Då kom Lisa över, och vi pratade nog konstant från fem till två.
Och så åt vi.
Och fikade.
Och gick.
Och ja, jag har bra lokalsinne.
Väldigt praktiskt.

Nu är jag så uppvevad att jag inte kommer kunna somna,
antagligen kommer jag istället oroa mig över skolan på måndag.
Två alternativ;
antingen går det super, precis som allt annat har gjort här.
Eller så går det skit, bara för att allt inte kan vara bra.
Jag hoppas på det första, självklart.

Och förresten, jag kommer att se Harry Potter 7, del 1 före er.
Bara så ni vet!

Jag önskar...

...att jag kunde franska.
Så jag kunde tacka städerskan.
Eller i alla fall prata med henne.
Hon verkar jättesnäll,
och allt jag gör är att vara ivägen.

Dag 5. Jag kanske borde flytta till Frankrike istället.

Jag var precis på bageriet i kvarteret.
Det fanns så många söta kakor jag ville sluka.
Men eftersom jag inte kan franska, och eftersom jag inte vågade,
så spar jag mina pengar till en annan gång.
Men två baguetter blev det.
Baguette à l'ancienne, deux.
Lite papper runt dem, och sen tog jag dem under armen och gick.
Jag missade säkert att det fanns påsar någonstans,
och kassörskan skakade antagligen på huvudet åt mig när jag gick.
Men jag gick, med huvudet högt och log åt alla jag mötte.
Mest för att ler man, ler folk tillbaka, och då känner man sig inte lika utanför.
Baguetterna ska vi ha ikväll, till ostfonduen.
Och sen ska antagligen Pernilla ta med mig ut och visa mig lite av staden.
Imorgon ska vi storhandla.
Och på eftermiddagen kommer Lisa hit.
Som tycker det ska bli roligt att lära känna mig.
Tänk att jag tycker detsamma.

Dag 4. Au Pair träff.

Då var det gjort. Det där med första steget att hitta vänner.
Skönt.
Det känns inte som att jag passar in, men det känns också som att ingen har märkt det än.
Och som att det inte spelar någon roll.
Här passar ingen in, vi anpassar oss.
Tror jag.
Men det är ju det där med alkoholen och soffliggaren Olivia.
Fast det spelar ingen roll, jag tar tag i de problemen en annan dag.
Uppleva Bryssel innebär mer än Pernillas vardagsrum.

Nu är det bara skolan som ska bli bra också.
Synd att jag valde måndag-onsdag, annars hade jag känt två stycken i min klass.
Men det löser sig.
Jag tänker positivt, för det sa Oskar att jag måste.

En sista sak, och det är inte bra att det hamnar på en blogg, men det är ju min kontakt med verkligheten.
Ska jag klippa lugg igen? Eller ska jag låta den vara? Livets stora gåta...

Dag 3.

Idag är det onsdag, och idag blev jag inskriven på en skola. Måndag och onsdag 9-12 kommer jag är läsa franska fram tills januari då jag är klar med kurs ett. Sen får vi se.
Och imorgon är det Au Pair träff i Svenska Kyrkan. Det är då jag ska skaffa vänner. Hjälp.

Jag har insett att när man är tyst en hel dag och sen pratar med barn, så har man en del att säga på kvällen. Fast allt är av oviktigt värde. Man bara pratar.
Jag i alla fall. Fast vem är förvånad över det?

Nästa vecka blir det IKEA. Superb. Vi ska köpa sylt och köttbullar. Jag ska nog köpa något till mitt rum, om jag får med mig barnen in på sjäva IKEA. Annars får jag väl ta metron dit. Eller buss. Jag måste lära mig hur bussarna och metron går här. Jag som inte ens kan den i Göteborg.



Ni som vill hälsa på mig kan ju börja plugga redan nu. Jag bor vid Pétillon.

(Ursäkta att bilden tar över hela bloggen. Jag och teknik...)

Dag 2.

Allt blir så symboliskt när man är ensam. Det får en mycket större mening än det egentligen har.
Som att gå ner för Avenue des Volontaires ensam och lyssna på Release Me med Oh Laura för att besöka metron som så snart ska bli en del av min vardag.
Inte för att jag känner mig som en desperat eld som du kontrollerar.
Snarare så är det nog jag som är för feg för att släppa loss vildmarken inom mig.
Fördelen med att vara i ett helt nytt land är att det är lite mer befogat att vara nervös för att gå till affären eller svara i telefonen. Och till affären ska jag. Nu. Så att jag kan laga mat till familjen ikväll.
Jag kan laga mat, jag kan laga mat, jag kan laga mat, jag kan laga mat, jag kan laga mat.
Jag kan även köpa en bok om Robert Pattinson på franska i min mataffär, om någon är sugen?

Dag 1.

Internet uppkopplingen krånglar lite här.
Inlägg med mer information kommer att komma inom kort.

Avresa.

Idag åker jag. Om bara några minuter. Jag vet inte riktigt om jag har fattat konsekvenserna av det här än.
Jag tror inte det.
Jag kommer att sakna er alla, oerhört mycket.
Och jag kommer att sakna min katt.
Den som ser till att hon är vid liv när jag kommer hem kommer att få en väldigt fin present!

Vi hörs om några timmar igen!

Fredag kväll.

Det är dagen före den stora dagen, men dagen före någon annans stora dag. För min dag är ju om två dagar. Och det känns ledsamt och jobbigt, men det känns också så bra. Så är det ju. Ingen likgiltighet egentligen. Bara alla känslor samtidigt. Då blir det krångel i hjärnan.
Men jag har sagt mina hej då:n. Och jag har bestämt mig.
Och jag ska överleva även detta.
Det är så det är.

Jaha...

Nu har jag sagt hej då till mina vänner. Och inte en enda tår. Tänk vad man kan förtränga saker bara man vill. Men jag orkar inte riktigt tänka på hur lång tid det är kvar tills jag träffar dem nästa gång, det är bara så det är och jag tänker inte tänka på det förrän jag börjar sakna dem på riktigt. Jag måste fokusera på annat nu. Som typ bröllop, och tal som måste skrivas. Och bibelversar som ska läsas. Och magar som inte får plats i klänningar. Himla magar.

Men det är som det är, och nu är det bara tre dagar kvar. Var det inte igår det var tre månader kvar?

Avskedsfika.

Japp japp japp.
En avskedsfika blev det i alla fall. Tänkte att någon kanske vill säga hej då till mig, så det ska vi ordna. Jag lovar bullar och annat fika.
På torsdag, hemma hos mig. Inget långt, för det finns det inte riktigt plats för. Men några timmar på eftermiddagen, just nu lutar det åt 17-19 snåret. Men jag återkommer.

Och jag kommer säga till er via sms, i verkligheten och säkert på facebook. För än så länge läser ingen här.

Kram på er.

Nedräkning: 6 dagar kvar.

Nu börjar allt som är det sista.
Idag var sista gången fram till jul som jag var på gudtjänst på Nimbus.
Idag är sista söndagskvällen i Sverige tills jul.
Ni vet, man räknar ner på allt och allt man ser och gör är ett tydligt avslut på något som bara man själv ser. Och jag önskar att jag kunde koppla bort Bryssel och inte prata om det den sista veckan, sluta nämna det hela tiden. Men det är ständigt där. Ständigt. Det är mitt liv och min framtid och det är något som skrämmer mig, när jag inte pratar om det så växer det, blir stort, större, störst. Fel, jag vill inte prata om det, inte sätta mig ner och berätta hur det känns nu. För hur skulle jag kunna veta hur det känns nu? Det känns allt. Jag vill bara nämna det i diskussioner, bara dra ett skämt här och var för att göra det verkligt utan att göra det påträngande. Fast det är påträngande. Det står en stor resväska på mitt rum som redan väger alldeles för mycket. Det står "Avresa" stort i kalendern så fort jag tittar i den. Det står skrivet överallt så fort jag tänker på att jag tycker om mina vänner. Det finns överallt och hela tiden och jag vill bara åka så att förändringen kan bli en vana och att tiden ska gå så att jag kan komma hem hundratals upplevelser rikare. Det känns som att jag lever på lånad tid, fastän jag har rätt till min sista vecka i Sverige, på Öckerö, bland mina vänner och min familj.
Jag tror att det kommer att bli grymt. Det tror jag faktiskt. Men att gömma mig under täcket verkar ändå så inbjudande.