Nedräkning: 6 dagar kvar.

Nu börjar allt som är det sista.
Idag var sista gången fram till jul som jag var på gudtjänst på Nimbus.
Idag är sista söndagskvällen i Sverige tills jul.
Ni vet, man räknar ner på allt och allt man ser och gör är ett tydligt avslut på något som bara man själv ser. Och jag önskar att jag kunde koppla bort Bryssel och inte prata om det den sista veckan, sluta nämna det hela tiden. Men det är ständigt där. Ständigt. Det är mitt liv och min framtid och det är något som skrämmer mig, när jag inte pratar om det så växer det, blir stort, större, störst. Fel, jag vill inte prata om det, inte sätta mig ner och berätta hur det känns nu. För hur skulle jag kunna veta hur det känns nu? Det känns allt. Jag vill bara nämna det i diskussioner, bara dra ett skämt här och var för att göra det verkligt utan att göra det påträngande. Fast det är påträngande. Det står en stor resväska på mitt rum som redan väger alldeles för mycket. Det står "Avresa" stort i kalendern så fort jag tittar i den. Det står skrivet överallt så fort jag tänker på att jag tycker om mina vänner. Det finns överallt och hela tiden och jag vill bara åka så att förändringen kan bli en vana och att tiden ska gå så att jag kan komma hem hundratals upplevelser rikare. Det känns som att jag lever på lånad tid, fastän jag har rätt till min sista vecka i Sverige, på Öckerö, bland mina vänner och min familj.
Jag tror att det kommer att bli grymt. Det tror jag faktiskt. Men att gömma mig under täcket verkar ändå så inbjudande.

Nedräkningen har börjat.

Jaha, så nu var det mindre än två veckor kvar tills jag åker. Om man ska vara petnoga och räkna med timmar. Vilket jag uppenbarligen gör eftersom jag påstår att det är mindre än två veckor kvar.

Och jag lovade att starta en blogg när jag var iväg, inte för att någon egentligen bad om det, utan för att jag tror att jag kommer behöva skriva av mig. Kanske berätta om någon rolig händelse då och då som någon där hemma vill läsa om. Så här två veckor innan kommer det stå mycket litet intressant här, och jag tror att kanske är det här mest för att jag ska kunna läsa om hur jag känt och tänkt i efterhand. Som en offentlig dagbok som innehåller bilder. Oj, tänkte du, har hon inte insett förrän nu att det är vad en blogg är. Det har jag.

Sa jag att det är mindre än två veckor kvar tills jag åker? Och jag har redan börjat säga hej då till folk, och insett att vissa kommer jag faktiskt inte att träffa innan jag åker. Och i övermorgon åker Rebecca till till Afrika i tre månader. Jag tror att vi börjar bli stora. Snart är vi säkert vuxna också.