Jag har fina vänner!

Ikväll plingade det på dörrklockan, och vem stod utanför om inte Lisa med en present till mig? Hur glad blir man inte då? Och blir man inte extra glad när det är vantar som är lååånga så att de kan användas till min finfina jacka jag köpte i höstas, men inte har kunnat använda sen jag tappade bort mina förra låååånga vantar.

Jag skulle vilja säga att man blir så här glad!

En bild på vantarna, kanske i kombination hade antagligen passat bättre nu, men jag orkar helt enkelt inte fixa det just nu, och jag LOVAR, det kommer komma bilder på både vantarna och jackan senare!



Ser ni förresten att det ser ut som att jag har mustasch på bilden? Tänkte att den fick vara kvar, jag behöver få känna mig lite manlig ibland jag också!

Jag vill väldigt gärna inte gå till skolan idag.

Varför är det alltid så att man är sjuk på kvällen, har feber hela natten men så fort väckarklockan ringer så mår man prima. Nästan.

Suss; part III

Ja, vi gillar H&M.
Ja, shopping var det vi sysslade med mest.
Ja, alla påsar är Susannas. (Nu ljög jag.)

Suss; part II

Klockan är elva, och jag har varit vaken i fyra timmar. Jag har en hel lång ledig söndag framför mig och det är inte så att jag hellre hade gjort något idag, det är jag för död för. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Det känns som att alla mina alternativ ger mig hemlängtan. Min pinsamma önskning är nog att jag hade The Sims på datorn, lagom hjärncellsdödande, men min dator är inte riktigt så bra att den klarar det.

Nej, okej då, då får jag väl se på någon hjärncellsdödande serie istället!

Suss lämnade lite ego-bilder på sig själv på min kamera, alltid trevligt när man hittar sånt.

Suss; part I

McDonalds har prövats. Smakar likadant som hemma.

Vi skulle till café Belga. Vi gick till ett ställe rätt över torget, pratade om en massa i en och en halv timma, sen åkte vi hem igen. Mys.

Suss snodde en Beatles magnet idag. Och gjorde mig till medbrottslig helt utan att tala om det. Det kanske beror på att hon inte heller visste om att hon snodde den, eller snarare hon la den i fickan och glömde sen betala. Oops!

Detta vykort, som faktiskt kostade mindre än magneten, snodde hon däremot inte, även om jag kanske tyckte att hon borde, eftersom hon inte fick köpt vykortet alls. Ja, okej, det kanske inte är så mycket att betala 1.2 € med kort, men kärebarn, TinTins souvenir affär tjänar tillräckligt mycket pengar ändå!

Vi hann även med att färga hår, även om jag får säga att jag gjorde det mesta arbtetet. Suss höll sig knappt vaken, tur för henne att hon har färgat mitt hår mycket i våra dagar, så att jag kanske kan ursäkta henne denna gång.

Jippijajjaj Jippijippijej!

Imorgon kommer Susselipuss hit. Och så kallar jag henne endast om jag verkligen, verkligen inte har något annat att reta henne för. Vilket jag ALLTID har. Utom nu då, fast egentligen retas jag inte så mycket nu heller. Jag är mest glad att hon kommer hit och hälsar på. Jag ska bjuda på köttfondue, Stina och Lisa kommer förbi och säger hej. Och det var det, som var planerat. Sen får vi väl se, tydligen ska man ju visa upp Bryssel och alla turistsaker, men ärligt, jag har gjort det innan och så väldigt speciellt är det inte. Hon kanske får se den kissande pojken, och flickan för att hon är hundra gånger roligare. Grand Palace är ganska fint, och ligger när en tunnelbana. Och sen minns jag inget mer man borde se. Vi ska väl shoppa lite också, för sånt ska man göra. Annars har jag lite filmer på datorn jag inte vill se utan sällskap, och vi har en himla massa skitsnack att ta igen. Kakor att äta, navlar att pilla i. Det är sånt vi gör, äter och pratar. Sover lite då och då. Kanske ser en film för den snygga pojkens skull. SUPER!

Alla bilder är från 2009, varken jag eller Suss ser ut så där numera.

Skjut mig, skjut mig nu.

Jahopp. Så här har jag arbetat med en teckning i många många timmar, och så slutar det med att det ser ut som Charlies Änglar. Ni får se en bild en annan dag, om jag kan med.

Sådant ni verkligen bryr er om!

Jag har hela huset för mig själv. Och det är så skönt. Jag tycker om familjen jag bor hos, det är inte det, men att vara helt själv. Bestämma själv. Handla det som jag vill äta. Städa och diska när jag känner för det. Gå och äta när jag vill. Det är en annan sak att vara ensam helt enkelt.
   Det enda är att jag bygger upp min lilla verklighet precis där jag är. Vid matbordet, med min dator, mina teckningar och min musik. Men nu när jag vill kissa, och jag måste gå till en helt ny våning, vad jobbigt det känns! Det är ju så kallt, och tyst och ensamt där utanför dörrarna till trapphuset. Det är ju så varmt och mysigt här, i mitt stökiga upplysta kök.

Jahopp, det finns väl inte så mycket att göra mer än att gå och kissa!

Pannkakskalas!

Lördag.

Pernilla och barnen har flytt till varmare breddgrader över lovet, vilket passar mig perfekt. Igår var min första dag när huset var mitt och bara mitt, och det var stökigt överallt - bara för att jag fick stöka ner. Sen kom Lisa, och vi hyrde film och gjorde pizza. Efter att ha sett klart Iron Man 2, pratat ett tag om framtiden och kollat på människor på facebook så fick Lisa för sig att massera mig, och när hon var klar med det skulle hon ta bilder på oss. Så här bra är Lisa på att ta kort:

Bokslukar-Olivia.

Jag känner mig alltid så tillfredställd när jag har läst klart en bok. Ofta sent på kvällen, eller natten. Ofta alldeles ruffsig i håret efter att ha legat i en säng i alldeles för många timmar. Ofta kissnödig och lite hungrig. Ofta trött och ofta, ofta alldeles lagom lycklig. Ofta lite ont i magen för att det är över, men det där onda i magen är värt det. Det finns mer än livet i boken, jag har ett eget liv, här utanför. Men inte just nu, inte just ikväll, eller inatt. Nu finns bara tandborstning och tvätta ansiktet, och sedan sömn. Nöjd sömn. Imorgon kommer problemet med vilken bok jag nu ska läsa, men Pernilla har så många att jag hittar snart en ny. En ny att förlora mig in i, leva mig bort i, få egna tankar och idéer om. Tips om vem jag är och vad jag kan göra.

Men nu, nu ska jag nog bara kissa, så att jag kan få sova. Och vakna upp till ett helt tomt hus. Det kittlar så gott i magen när jag tänker på det, att ha huset för mig själv i en vecka. Tänk när jag har mitt alldeles egna lilla hus, eller lägenhet, och jag faktiskt inte behöver längta efter att andra ska åka bort så att jag kan göra som jag vill, utan istället längta efter när jag får åka bort. Fint kommer det att bli, fint.

MACARONS!

Jag vet att ni vill ha, och det borde ni vilja, macarons är något utav det bästa som finns. Som ni ser lyckades jag och Lisa riktigt bra med att göra dem också.. Hälften i alla fall, den andra hälften, den rosa hälften, den får ni ingen bild på.

Macarons är från början en italiensk efterrätt, som vi i Sverige äter utan smörfyllnaden och då kallar mandelbiskvier. Det som både Lydia, Mamma och jag älskar att ha i nyponsoppa. Någon gång under renässansen kom det till Frankrike och vem vet när den utsökta efterrätten vandrade hit till Belgien. Tanken är i vilket fall som helst, att jag och Lisa ska bli så superbra på att göra dem, att ingen i Belgien kommer att kunna göra lika goda sen. Det bästa är att de innehåller inget mjöl, så Stina kan äta dem också. Det fiffiga alternativet för laktosintoleranta antar jag är att köpa smör utan laktos i, ibland har jag mina ljusa stunder.

Jag och Lisa läste på lite om hur man gör macarons innan, och vi fick höra att det både var svårt och tog tid, ingetdera fann vi sant. Att vi misslyckades hade helt enkelt med att göra att vi ville lite för mycket, lite för snabbt. Om du känner för att testa att göra macarons så ska du göra en smak i taget, för själva biskvismeten är som en marängsmet, och den säckar ihop om du tar för lång tid på dig. Se till att göra en sats, och få ut smeten klickvis på en plåt, och in i ugnen så är det klappat och klart. Ja, förutom att du måste göra smörkrämen också. Men den gör inget om du gör medan biskvierna är i ugnen, de måste ändå svalna efteråt! Gör gärna lite extra smörkräm om du är som mig och Lisa och har svårt att hålla dig ifrån att testsmaka, man kan aldrig få för mycket smörkräm!

Jag vet tyvärr inte var Lisa hittade receptet till just de vi gjorde, men Leila sviker en sällan, så ni får en länk till hennes recept!

Gör, ät och njut!

Mer än en ängels tålamod.

Idag har jag och Estelle varit ensamma hela eftermiddagen. Och så mysigt vi har haft! Vi har bakat kanelbullar och cookies. Vi har spelar monopol i två olika versioner och en massa andra spel. Vi har umgåtts, skrattat, sjungit och dansat. Utan bråk. Vi hjälptes åt med mat och dukning och jag tror att idag var viktig för både mig och Estelle.

Vi lyssnade på Astrid Lindgren låtar, och vi lyssnade nog på Sjörövar Fabbe 30 gånger. Det var när den historien dök upp vid middagsbordet som Pernilla uttryckte att jag hade mer än en ängels tålamod. Helt okej med mig om hon tycker det.

Men nu ligger båda barnen i var sin säng, Pernilla är och tränar och jag sitter framför tv:n med en tallrik fil. Imogron ska det bakas macrons med Lisa.

Vi kan inte alla vara bäst på allting...

Åh nej, ljuset har träffat Olivia!

Jag har tänkt mycket på framtiden och vad som komma skall. Vad jag ska jobba med, var jag ska bo, vad jag vill göra. Mest för att jag faktiskt måste börja söka jobb och utbildningar nu om jag vill ha något jobb eller någon utbildning att gå till hösten. Jag måste bestämma var jag vill bo, om jag ska fortsätta bo hemma eller om jag ska flytta hemifrån och ska jag flytta hemifrån måste jag hitta någon annanstans att bo. Ni förstår. Det är mycket som måste bestämmas, och det är mycket som måste bestämmas där jag inte riktigt orkar ta beslut. Men jag insåg idag, efter att säkert 100 människor har sagt det till mig 100 gånger, att jag måste inte veta. Jag måste veta några dagar framåt, månader kanske. Nej, inte måste, men det är fördelaktigt att veta att jag kommer bo kvar här imorgon, och om tre månader också. Men jag har möjligheten att ångra mig, jag har möjligheten att säga "Stopp, nej, jag vill inte mer. Nu vill jag åka hem.". Jag har möjligheten att stanna tiden ut, komma hem, flytta någon annanstans, ångra mig och säga "Nej, nu ska jag göra något annat.". Det är det som är tjusningen med att växa upp, att bli en ensam individ som inte är beroende av någon annan, även om jag inte för en minut skulle vilja säga att jag inte behöver någon. Jag behöver massor med människor, men jag behöver inte anpassa mig efter dem om jag inte vill. Jag har inga föräldrar som bestämmer sig för att bosätta sig på en viss plats och jag måste följa med, för nu är jag tillräckligt gammal för att låta dem bestämma över sig själv, men inte över mig. Jag har ingen pojkvän som vill flytta dit, och ska vi två funka får jag flytta med. Jag har inga barn jag måste tänka på och sätta framför mig själv. Jag har vänner jag skapar planer med, men ingen jag är skyldig att följa. Och det är nog därför jag blir så vilsen. Det är nog därför det är så svårt att ta beslut, det är mycket enklare att veta vad man inte vill! Det har jag alltid tyckt. Det är mycket enklare att veta att jag inte vill jobba med barn nästa år, än vad det är enkelt att komma på vad jag faktiskt vill jobba med. Det är enklare att säga att jag inte vill flytta till Haparanda, än det är att säga att jag vill flytta... Ja, vart då?
   Jag vet inte var jag vill flytta, jag vet inte vad jag vill göra, jag vet inte vilka människor som kommer att fortsätta stå mig nära och vilka som olyckligtvis kommer att glida bort. Jag vet egentligen bara att jag måste bestämma själv, att ingen annan kan ta beslutet åt mig.

Jag är tillräckligt gammal för att kunna lösa det här själv nu.

HJÄLP!

State of Flux.

Oväntade nöjen.

Igår skulle jag och Lisa gå på en mässa om EU innan vi skulle träffa Stina för lite shopping och promenad. Vi insåg så fort vi kom till mässan att den inte var på vår nivå,  vi gick ut och försökte komma på vad vi skulle göra i två timmar innan Stinas skola slutade. Så såg vi en kyrka bortåt vägen, som Lisa sa var en kyrka man borde ha sett. Den såg inte ut att vara så långt borta så vi började gå... Den var långt bort.

På vägen kollade vi förbi på en marknad. Marknaden låg på en trottoar, och var mest filtar med saker på som folk försökte sälja. Typ vattenkokare och tangentbord och sådant. Lisa köpte ett par solglasögon, men resten lät vi vara.

Vi hittade inte bara en marknad, utan en park med krokusar och på slätten framför kyrkan växte den vita blomman som jag inte kan namnet på, jag vet bara att det inte är en prästkrage fastän den ser ut så. Jag blev väldigt lycklig, och satte mig för att ta kort på de fina blommorna. Lisa tog kort på mig, men som tur och väl är tror jag inte att hon fick några bra bilder.

Vi gick in i kyrkan också, men vi blev inte så imponerade. Vi tröttnade, gick ut och tog metron för att träffa Stina. Jag shoppade för pengar jag egentligen inte har, vi åt pita utomhus trots regn och vi övergav idéen att gå från stan hem till Lisa och tog en buss. Väl hemma hos Lisa dog vi i hennes dubbelsäng och kollade videor på youtube. Och åt choklad.

Chokladen tog dock slut, och Stina behövde hinna med sin buss, så vi fick resa på oss och jag och Stina gick till hennes buss. Där stod vi och pratade om lagom djupa saker innan jag fick rusa hem och komma på vad jag skulle ha på mig på kvällen. Precis så jag vill spendera en lördag, impulsivt och härligt!

Jag + fredag = osocial.

Idag är det fredag, och då kommer städerskan hit. Hon städar hela huset, inklusive mitt rum de gånger hon har tid. Förra och förrförra veckan hade hon inte det, så jag städade själv igår. Nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen, så jag sitter instängd på mitt rum, för hon vet ju inte att jag städade igår och jag kan inte tala om det för henne. Så jag hoppas att mitt ohyfsade beteende får henne att inse att hon inte behöver städa mitt rum. Antagligen tror hon bara att jag är superotrevlig och försvårar hennes jobb, och jag kan inte säga något för att göra det bättre, eftersom hon bara pratar franska och polska.

Jag vet att det är en konstig sak att klaga på att man har en städerska, men jag tycker att det är riktigt jobbigt.

Kanske har jag sett för mycket på Glee och glömt av att det inte är på riktigt.

Men om någon någonsin sjunger en kärlekssång till mig, speciellt inför andra människor, kommer jag antagligen att slita huvudet av den personen.

För att jag lovade Lydia att inte sluta måla:

Nu är det slut på att tänka "i ett annat liv, i en annan tid", nu är det dags att börja öva och träna så att jag kan utvecklas. Jag lovade Lydia att inte sluta måla bara för att jag blir modfälld, utan att bara fortsätta. Detta var steg 1. Steg 2 och alla de andra stegen kommer en annan dag. Kanske inte här, men det kommer att komma!

På min önskelista:

Jag har kommit på en idé! Varför kan man inte ge bort presenter till folk som varit borta länge? Säg ett år utomlands, exempel vis som au pair i Bryssel, bara för att ta ett exempel alltså. Hade inte det varit en jätterolig idé?
Eller att alla började fira min namnsdag, eller bara känner sig extra givmilda! För det är en evighet kvar tills jag fyller år, och jag vill helst få min egen kopia av Vår Kokbok innan det! Bara ett tips så  där, gärna i upplagan som är på bilden för den är finast. Eller om ni har någon gammal från 50 eller 60-talet liggandes så kan jag ta den!

Jag hade tänkt att blogga om något vettigt.

Men det får sparas till imorgon. För nu måste jag kissa, sen måste jag träna och sen måste jag sova. För jag måste orka med imorgon, då ska jag ju städa och baka! Jag har insett att om jag säger här att jag ska göra något, då måste jag göra det så att jag inte känner mig som en förlorare. Typ som med julkalendern. Så nu vet ni, jag ska träna mitt träningspass ikväll och jag ska baka och städa imorgon, det finns inga alternativ.

Nu ska jag ta min huvudvärk och gå härifrån!

Lilla, fega Olivia.

Varför måste det vara skola imorgon? Varför måste Victoria vara sjuk så jag måste gå dit alldeles ensam? Varför måste jag vara en sånn som inte vill gå till skolan alldeles ensam? Jo, jag ska berätta varför för er. Jag är ensam i klassrummet om att prata svenska, utan Victoria är jag även ensam om engelskan. Jag förstår knappt franska och jag kan ännu mindre prata det. Något jag definitivt inte förstår eller kan prata är ryska som de flesta andra behärskar. Jag har inget behov av att alltid vara med någon, men att under en tre timmars tid inte kunna göra sig förstådd är svårt. Det är påfrestande. Det är otäckt. Speciellt för mig, som älskar att prata. Speciellt för mig som inte tycker om att förlora kontrollen, för det gör jag där. Jag har ingen koll på vad som händer, vad som förväntas av mig. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av hela lektionen och förstå vad som händer.

Speciellt inte efter dagens händelse. Speciellt inte efter att det som hände idag är något jag inte kommer att slippa ifrån. Men jag kan inte, får inte, prata om det här. Jag behövde bara få det ur mig, så att ni vet att det inte bara är skolan som är besvärlig, så att ni vet att det inte bara är därför mitt huvud värker som det gör.

GOODIS

 Idag fick jag ett brev.

 En sånn här fin påse låg i.

Och sånna här fina saker låg i påsen.

Tillsammans med det här fina pappret.
Jag åt 5 godisar innan jag fick ont i magen, men innan hela den biten stod jag och hoppade i hallen av glädje. Tack Suss!

Idag hade det varit trevligt om jag kunde mer om teknik, och datorer och sånna där saker.

Den som gapar...

Idag hade jag blivit lovad två skypedater. Jag blev stood up, för att säga som amerikanarna.
Kanske är sant som de säger, att den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Synd, Susanna och Lydia, ni missade verkligen något. Jag som är en sånn pangbrud!

Idag tog jag kort på ett konstigt träd.

Jag har ingen aning om vad det är för träd, jag tyckte mest det var skoj att jag kunde zooma in grenarna fastän de var väldigt högt upp från trädet. Är det bara jag som blir knäpp av att kolla på bilden för länge?

Saker jag saknar.

Jag har kommit på en av de jobbigaste sakerna med att vara långt borta och inte kunna vara med på allt som händer hemma. Det är att jag inte har någon koll på vad som händer mer än det folk väljer att berätta. Nu menar jag inte saker som vilken film gänget såg sist, eller om de åt pizza eller tacos sist. Sådana där detaljer har inget djupare värde, det jag missar är alla känslor, konflikter och relationer. Jag får bara veta det folk väljer att berätta, och jag kan inte reflektera över det själv. Och jag är inte helt blind för sådana saker, jag säger inte att jag alltid ser rätt eller ser allt, men jag tycker om att se hur människor är och lista ut saker utifrån det. Jag kan inte göra det här, för det lilla jag får veta kan jag inte göra någonting av. Och det suger. Vem är jag om inte jag får analysera vad folk känner och tycker?

Och till skillnad från vad många tror vill jag inte veta för att kunna prata om det, eller vara den som vet mest. Jag vill veta av två enkla anledningar, den ena är att det fascinerar mig. Det andra är att jag faktiskt bryr mig om er, och vill hjälpa till. Här borta i Bryssel blir jag helt plötsligt ganska meningslös, eller sysslolös kanske är ett bättre ord.

Sånn är jag!

Idag har jag sett två filmer; Into The Wild och Min Stora Feta Grekiska Semester.
Gissa vilken jag tyckte mest om?
Jag är inte hjärndöd, och jag är inte enbart ytlig. Jag gömmer mig inte för svåra och tunga saker, och jag tycker om att få mig en tankeställare. Men vet ni vad? Jag tycker ännu mer om att vara glad. Och det känner jag mig nu, efter att ha sett den sist nämnda filmen. Jag känner mig glad, och faktiskt lite småkär, för man kan inte göra annat än att känna så efter en sådan film.

Vilken hade ni valt liksom?!? (Nej, jag valde inte alls bilder för att min åsikt skulle framhävas...)

Fina presenter!

Jag har fått superfina presenter jag inte har hunnit skriva om här än. Virkade dammsugare av Stina, som jag kanske eller kanske inte tiggde till mig. Och en jättefin ängel Pernilla köpte när hon var i Afrika, eftersom jag redan glömt av vilket land så får det räcka med Afrika. Inget fattigt barn som gjort den dock, utan en fattig kvinna. Barnen fick varsin också, jättefina allihopa!

Tack!

Anna hade en vän med en bil, och vi åkte långt booooort. (Jag behöver dock inte åka långt bort, bara långt)

Jag vill åka bil. Långt. Jag vill ha en full tank, en bra skiva i stereon, en bil full med människor jag tycker om, jag vill ha en matsäck nerpackad och jag vill ha känslan av att stanna vid en mack och springa in barfota för att köpa godis och dricka. Jag vill definitivt ha "försten till bilen är bäst" så fort man går ut genom dörrarna från macken. Jag vill ha känslan av att tid inte existerar och jag vill ha känslan av frihet. Jag vill ha ett mål, men jag vill inte ha allt planerat. Jag vill ha en liten väska med få saker med. Jag vill stanna vid en badstrand och bada med kläderna på för att vi inte orkar byta om, och sedan sitta på en handduk inne i bilen för att inte blöta ner sätena. Jag vill ha sand över hela golvet och jag vill ha vattenflaskor på de mest konstiga ställena i bilen, och där inte vattenflaskor är finns kuddar och kanske en och annan krukväxt. Jag vill ha sol utanför bilrutan, men jag vill ha AC:n på i bilen. Jag vill glömma av att det finns krav, jobb, skola och räkningar när vi kommer tillbaka. Jag vill ha en bil som är härlig att köra, med manuell växellåda. Nämnde jag att stereon skulle vara en bra stereo?

Jag har en känsla av att en road trip i slutet av sommaren inte skulle sitta fel. Jag har en liten känsla av det.

En bra helg, det har jag redan bestämt.

Denna helgen blev planerad för en vecka sen, några dagar senare sloppades alla planer utom jobbplanen och nu är alla planer återupptagna igen. Olivia är nöjd.

Idag myste(mös?) jag, Stina och Lisa i Pernillas soffor med god frukt, nötter och Stinas scones. Nyttigt tänker ni, nä tänker jag. Eftersom jag alldeles själv smällt i mig ett kakpaket och en pizza några ynka timmar innan. Ingen träning idag heller, för nu är jag för trött. Kanske tar igen det imorgon, vi får se. Supermysig kväll i varje fall och jag gillar mina fina vänner.

Imorgon ska vi till IKEA, bäst. Sen på kvällen jag jag bråka med Estelle och Fredrik om vi ska se på Melodifestivalen eller Fångarna på Fortet, pest eller kolera med andra ord, tur att jga får pop-corn.

På söndag blir det gudtjänst, eftersom Lisa ska sjunga. Och även om det inte är samma sak som hemma, så är det ändå lite mysigt. Och behövligt, skulle jag tro.

En annan glad nyhet, om två minuter är det bara 18 dagar kvar tills Suss kommer. Det är lite mer än en månad till Frida och Kiffan kommer. Rebecca kommer antagligen i juni, Lydia ska komma någon gång under perioden också. Jag kommer hem en vecka om två och en halv månad, då har jag utlovat kramar.

Känner ni också att det här inlägget handlade om hundra olika saker? Det blir så när man inte bloggar på en hel dag och ska sammanfatta den, och eftersom det nu är en stadig siffra på ungefär 20 läsare per dag(jag befarar dock att google räknar med mig i den summan) så tänker jag att ni 20 läsare(minus mig) helt enkelt får stå ut. Fast jag är glad att ni tittar in här nu och då, det känns trevligt att ni bryr er. (Och lämnar fotspår trots bristen på kommentarer från en del av er)

KRAM!

I brist på bilder från kvällen, typ Stina i sin rödvit rutiga one piece, så får ni istället en bild på mig. Trevligt va? Jag älskar att bloggar är världens ego trip.

Visst har jag en färgglad garderob?

En helt (o)vanlig torsdag.

Imorse tog jag barnen till bussen. Efter förra veckan när jag försov mig så har det inte varit det enklaste att sova på nätterna innan jag ska upp och jobba på morgonen. Jag vaknar konstant och somnar inte riktigt förrän precis innan jag ska gå upp. Jag antar att det kommer att lugna sig när det gått ett tag, annars har jag problem. Men det faktum att jag numera väcker barnen på torsdagar och inte onsdagar gör att jag kan gå och lägga mig efter att bussen har åkt. Jag vet inte om det är smart eller dumt. Jag behöver ju sömnen, men hjälper den verkligen?
   Hur som helst så kom jag upp vid tio tiden nästa gång, och efter att slöat bara en kvart eller så framför datorn tog jag mig i kragen och tränade. Ja, ni läste rätt. Fast jag vet inte om det gills som träning att sätta på sig iPoden och dansa i 40 min innan man gör sina sit ups och rygg-lyft, men eftersom jag redan nu har träningsvärk låter jag det passera som träning.

Min duktiga dag slutade inte här, åh nej. Efter en snabb dusch tog jag mig ner till köket och bakade. Hamburgerbröd och lingonbröd. Lingonbrödet är lite fusk, färdig påse från IKEA och så tillsätter man vatten. MEN eftersom jag inte orkade dra fram assistenten fick jag väldigt ont i armen av att använda degkrokarna på elvispen till att röra runt i degen. Lyckat var det i varje fall, för barnen älskade det. En annan sak barnen, speciellt Fredrik, älskade var mina spenatplättar. Alltså pannkakor fast med spenat i. Jisses vad han åt! Supergott var det, ett tips får jag faktiskt säga. Dock kom jag inte på idéen själv, utan snodde den ur en kokbok, jag tänker ta cred för det ändå.

Det sista jag har gjort idag var filmkväll i Svenska kyrkan. Min fina Edward Scissorhands film. Att gå till kyrkan här får mig alltid att längta till kyrkan hemma. Nimbus är ju som ett andra hem, och det kommer kyrkan här garanterat aldrig att bli. Fast vem trodde det egentligen?

Nu ska jag gotta ner mig i sängen med Glee. Deras liv är för tillfället mycket intressantare än mitt.