Åh nej, ljuset har träffat Olivia!

Jag har tänkt mycket på framtiden och vad som komma skall. Vad jag ska jobba med, var jag ska bo, vad jag vill göra. Mest för att jag faktiskt måste börja söka jobb och utbildningar nu om jag vill ha något jobb eller någon utbildning att gå till hösten. Jag måste bestämma var jag vill bo, om jag ska fortsätta bo hemma eller om jag ska flytta hemifrån och ska jag flytta hemifrån måste jag hitta någon annanstans att bo. Ni förstår. Det är mycket som måste bestämmas, och det är mycket som måste bestämmas där jag inte riktigt orkar ta beslut. Men jag insåg idag, efter att säkert 100 människor har sagt det till mig 100 gånger, att jag måste inte veta. Jag måste veta några dagar framåt, månader kanske. Nej, inte måste, men det är fördelaktigt att veta att jag kommer bo kvar här imorgon, och om tre månader också. Men jag har möjligheten att ångra mig, jag har möjligheten att säga "Stopp, nej, jag vill inte mer. Nu vill jag åka hem.". Jag har möjligheten att stanna tiden ut, komma hem, flytta någon annanstans, ångra mig och säga "Nej, nu ska jag göra något annat.". Det är det som är tjusningen med att växa upp, att bli en ensam individ som inte är beroende av någon annan, även om jag inte för en minut skulle vilja säga att jag inte behöver någon. Jag behöver massor med människor, men jag behöver inte anpassa mig efter dem om jag inte vill. Jag har inga föräldrar som bestämmer sig för att bosätta sig på en viss plats och jag måste följa med, för nu är jag tillräckligt gammal för att låta dem bestämma över sig själv, men inte över mig. Jag har ingen pojkvän som vill flytta dit, och ska vi två funka får jag flytta med. Jag har inga barn jag måste tänka på och sätta framför mig själv. Jag har vänner jag skapar planer med, men ingen jag är skyldig att följa. Och det är nog därför jag blir så vilsen. Det är nog därför det är så svårt att ta beslut, det är mycket enklare att veta vad man inte vill! Det har jag alltid tyckt. Det är mycket enklare att veta att jag inte vill jobba med barn nästa år, än vad det är enkelt att komma på vad jag faktiskt vill jobba med. Det är enklare att säga att jag inte vill flytta till Haparanda, än det är att säga att jag vill flytta... Ja, vart då?
   Jag vet inte var jag vill flytta, jag vet inte vad jag vill göra, jag vet inte vilka människor som kommer att fortsätta stå mig nära och vilka som olyckligtvis kommer att glida bort. Jag vet egentligen bara att jag måste bestämma själv, att ingen annan kan ta beslutet åt mig.

Jag är tillräckligt gammal för att kunna lösa det här själv nu.

HJÄLP!