Hej då!

Nej hörni, här händer ju ingenting och det beror på en massa olika saker men främst så är det sommar och då vill jag inte sitta framför en dator och häcka. Min dator har jag inte ens plockat upp sen jag kom hem till Sverige. Nu lägger vi ner det här ett tag framöver, och jag hör av mig igen om det dyker upp något mer här. Till hösten kanske. Till hösten finns det tusen olika möjligheter.

Glad sommar på er!

Tack för mig Bryssel!

Det är min sista natt i Bryssel, i mitt rum, som knappt är mitt rum längre. Jag har flyttat en del i mitt liv, men jag har inte behövt säga hej då till folk på detta viset sen jag var 4,5 år. Det är med mycket glädje och mycket sorg jag åker härifrån.

TACK alla som jag har lärt känna under detta året, det är ni som gjort det här året värt.

Pernilla och barnen
Lisa
Stina
Linnea

och givetvis alla andra!

Vad jag sysslat med de senaste dagarna!

Antal timmar jag lagt på det här har jag inte räknat, och jag tappade räkningen på rosorna till slut, men minst 290 rosor blev det.

Den blev inte som jag tänkt det eller så bra som den kommer att bli nästa gång, men jisses hörrni, vad grym jag är!

(Nej, Thomas, någon ätbar klänning blev det inte)

Kif-Kif Café

Igår var vi ett gäng och åt på en marockansk restaurang. Nästan alla åker hem inom en vecka eller två, och det var perfekt att sitta ett stort gäng och äta och umgås innan vi går skilda vägar. 

Himla god mat också, men efterrätten vet jag inte om jag ger tummen upp. Kommer omöjligt att kunna förklara vad det var, någon slags kaka med olika smaker fast det blev bara sött och mycket. Jag hade visat en bild om inte min kamera hade dött låååångt innan det blev någon efterrätt!

Tack iaf, alla ni som var med!

Är man modig om man gör saker utan att vara rädd, eller är man modig om man gör saker fastän man är rädd? Jag vet faktiskt inte, men jag skulle gärna vilja veta!

Det regnade en del i tisdagskväll. Vi var några stycken som satt ute och lyssnade på när åskan mullrade och när blixtarna for över himlen. Först var det inget regn, utan bara ett helt otroligt ljus och vi var övertygade om att vi hamnat i någon slags actionfilm och om det inte var dementorerna som kom så var det utomjordingar eller något annat som utmanade den mänskliga världen. Det som kom var regnet. Ett regn som tog sig igenom allt, regnjackor, paraplyer, trosor. Vi satt och gömde oss under paraplyer ett tag, och njöt av att sitta mitt i det men ändå skyddat. Fast sen var det inte så skyddat längre och jag och Catrin gjorde det bästa vi kunde av situationen. Vi skippade paraplyerna och flög runt i vattenpölar. 

Aldrig i hela mitt liv har jag varit så blöt, men jag var himla lycklig också.

Jag+frukost=sant

Frukost ute på terassen, men det är inte terassen jag kommer att sakna i detta fallet. Har ni ätit en mandelcroissant någon gång? Det kan vara någonting av det bästa jag vet, men tyvärr var detta en luring, en sånn där med alldeles för lite mandelmassa i. Så jag kanske måste gå och köpa mig en imorgon också. Och på söndag och på måndag och på tisdag och på onsdag och på torsdag och sen får jag vänta tills Paris med att äta en till.

Jag vet att det finns croissanter både här och där i Sverige, men om någon vet ett ställe som säljer just de med mandelmassefyllning, då blir jag så här:

I-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------I

glad.

Det betyder väldigt glad.

Stuck in a moment that you can't get out of.

Har lyssnat på Harry Potter i några veckor nu, och ikväll tog äventyret slut i Linneas säng och jag hatälskar känslan när en bok man levt sig in i länge tar slut. Vad ska jag nu göra? Tillskillnad från förra gången jag läste sista boken så grät jag inget alls denna gången, blev lite tårögd några gånger bara. Och jag vet inte längre vem jag älskar mest Ron med sin härliga humör, Lupin som jag inte vet varför han är bäst eller Snape, som alltid haft en speciell plats i mitt Harry Potter hjärta. Det fina är att jag inte måste välja, jag kan bara tycka om alla mest!

Nu när Harry tog slut, så blev det så uppenbart att allt annat här också håller på att ta slut. Början på något nytt, javisst. Men just nu känns det mest som ett stort, fett avslut. Barnens miner när de insåg att det bara är en vecka kvar tills jag åker. Mina fina vänner jag har lärt känna här. Alla gator jag lärt känna och alla hus jag har slutat att titta på. Kommer jag någonsin mer att komma till Bryssel? Jag vet inte, men jag tror det inte. I varje fall kommer jag aldrig mer att sitta i detta rummet, där nästan allt på väggarna numera är urplockat och två väskor redan är packade. Det är ett rum i förändring igen, det börjar återgå till hur det såg ut när jag kom och jag kan inte fatta att det redan har gått ett år. Ett år sedan jag satt hemma i Sverige och grät och var olycklig för tänk om det inte blir bra. Tänk om jag inte får några vänner eller tänk om familjen är dum. Tänk om jag längtar hem för mycket. Tänk om alla där hemma glömmer av mig, byter ut mig, inte vill ha mig mera. Jag tänkte aldrig att jag skulle dra mig ur, att jag inte skulle åka. Och det har egentligen aldrig funnits tillfällen här då jag tänkt på att åka hem och verkligen menat det. Men visst har man tänkt, undrat, längtat. Längtat så in i bänken efter så mycket där hemma och jag vet ännu inte vad jag kommer att sakna mest härifrån. Friheten, självständigheten, staden eller människorna. Men jag hoppas på människorna. Och jag hoppas att jag kommer att kunna göra någonting åt den saknaden.

Det är nog dags för mig att sluta babbla nu, för trött och sentimental för att göra mig förstånd. På en blogg som jag har gett upp egentligen, jag hinner inte riktigt med att skriva här, det är så mycket annat som ska göras. Imorgon ska jag gå till kommunen och skriva ut mig. Någon dag snart så stängs mitt belgiska bankkonto. Jag ska packa klart, handla presenter, shoppa på rean, gå på avskedsmiddag, ha avskedsdag, äta lunch på Kommisionen, gå på en till avskedsmiddag. Umgås mest hela tiden. Njuta.

Jag kommer att sakna dig Bryssel. Och allt det du har gett mig. Och ärligt talat är jag lite rädd för att åka hem. För att komma hem. Vad väntar mig där?

VARMT!

Aldrig någonsin mer ska jag spendera hela juni på en plats som inte har hav i närheten. Det är nu så varmt både inomhus och utomhus att jag tror att jag befinner mig i en bastu. Det finns liksom ingenting man kan göra för att skydda sig från värmen. Undrar hur mycket elräkningen går upp om jag går och ställer mig i frysen ett tag...

Tankar och babbel.

Jag sitter på mitt rum, i en enda oreda av saker som jag inte vet om jag ska packa ner eller ställa där de borde vara. Det är så kort tid kvar tills jag ska åka och samtidigt är det så lång tid. Jag kan inte leva nerpackad i 12 dagar, samtidigt som jag vill kunna göra så mycket roligt som möjligt på de 12 dagarna och nu sitter jag ju ändå bara här och gör ingenting. Fast jag är inte redo att säga hej då än.

Stina sov här inatt, efter ett väldigt trevligt midsommarfirande jag ska skriva mer om senare, och när vi låg och pratade inatt runt 4-snåret så insåg jag hur kort tid jag har kvar. Jag har träffat så underbara vänner här som jag inte vet när jag träffar nästa gång. Och så många människor jag inte hunnit att lära känna än, och jag vet inte ens varför?! Så mycket saker jag ville ha gjort och så mycket jag ville veta innan jag kom hem igen. Men jag vet vem jag är nu och det visste jag inte innan jag åkte. Det är nog ganska stor sak att komma på, tror jag, och jag behöver inte mer tid här för att reda ut det som fortfarande är i mörkret för mig. Jag är inte redo att säga hej då än för att det finns ingen anledning att göra det 12 dagar i förväg. Hej då säger jag när jag åker härifrån och än så länge har jag massor med tid kvar på mig att uppleva Bryssel på.

Jag väntar lite med att packa, och för nu kan jag leva i oröra. Det är mycket som ska bli gjort innan jag åker hem, men jag tar det en annan dag. Ikväll är det lördag, och jag har frivilligt hållt mig hemma och planerar nu att äta en stor tallrik fil för att bota mitt magonda och göra något som jag tycker om att göra. Vi får se vad det blir!

Glad midsommar!

Jag som aldrig firar midsommar har nu en stor och ganska välbetald krans och ser svenskare ut än jag någonsin gjort innan. Man blir verkligen svensk av att bo utomlands men jag är helt okej med det ikväll. Tror att Holgan får följa med också.

Och du, ha en riktigt trevlig midsommar!

Akut huvudvärken börjar lätta, jag vann ostbåg vs ostkrok diskussionen, barnen sover och imorgon ska jag till Ikea. Idag har varit en väldigt bra dag. Roliga nyheter och bara jag och Estelle hela dagen, inklusive kladdkaka.

Jag gillar mitt liv här.

Materiell förälskelse.

Gå in på Bird on the wire och köp något av detta till mig. Eller något annat, det går det också. 

Nedräkning:20dagarkvar

Med 20 dagar kvar konstaterar jag än en gång att jag inte kan ta tillsägelser. Vare sig jag förtjänar det eller inte, men speciellt när jag förtjänar det.

Jag tycker inte om att göra fel. Och tycker inte om att göra fel mot andra.

Nedräkning:22dagarkvar

Tiden går snabbt när man har roligt, och det ska jag ha de kommande dagarna. Nu ska jag iväg och hämta F på skolan, och sedan skynda mig hem så att jag är hemma när Rebecca kommer hit. Vi hoppas att hon hittar rätt och inte tappar bort sig på vägen. Hon verkade lugnare än jag, men hon har helt rätt i att på ett eller annat vis så löser det sig, tror bara att min beskrivning kunde ha varit bättre.

Vi får se hur mycket tid det kommer bli över till bloggande, jag har ingen aning om vad jag och Rebecca ska göra. Kanske drar med henne på bio, jag råkar veta en film som Rebecca är min enda partner in crime som skulle se den med mig...

Dags att dra!

Cause all I feel is fear.

Jag är en ganska feg människa. En ganska feg människa som tänker alldeles för mycket och som dessutom har alldeles för mycket tid att tänka på. Därför ska det bli fint att få hit Rebecca, att umgås med henne hela tiden i 5 dagar och inte ha tid att tänka på allt som jag inte vill tänka på, och ha tid att prata om allt jag vill prata om. Det ska bli roligt att få visa mitt Bryssel för henne också, få visa var jag har bott det senaste året och säga hej då till många av sakerna som jag inte kommer att se igen efter ett Rebecca åkt. Ja, jag är mycket glad att hon kommer imorgon. Så glad att jag funderar på att gå och lägga mig nu, bara så att tiden ska gå snabbare!

Förresten så är det väldigt bra att ha en bror som sysslar(sysslade?) med musik. Jag vet att han skäms lite, men jag är dålig på att skämmas över både honom och en hel massa andra människor, så jag fortsätter lyssna och njuta av att jag kan höra hans röst här fastän han är flera hundra mil borta!

Musik för olika generationer.

Jag sitter just nu och tänker ut vad för musik jag och mina föräldrar kan tänkas vilja lyssna på på vägen hem till Sverige. Jag har gått igenom hela mitt itunesbibliotek nu, men jag inser att jag kommer att behöva expandera mitt bibliotek något. Men med vad? Mina kära föräldrar var väldigt hjälpsamma "Glad och blandad musik". Jahaja. Problemet är ju att jag oftast tycker att glad musik är något annat än de tycker.

Har ni förslag, så säg dem, annars kommer det sluta med att vi får stänga av radion och sjunga själva i alla fall!

nedräkning:23dagarkvar

Med 23 dagar kvar i Bryssel så vandrade jag efter en långsam morgon hem till Linnea för att träna och sedan bara umgås. Vi har en tradition av att träna och sedan äta ägg, och jag tycker att det är en mycket fin tradition. Idag lät vi Harry Potter på ljudbok sällskapa oss och om jag skyndar mig så hinner jag klart med femman, sexan och sjuan innan sista delen kommer ut på bio.

Jag gillar inte att sitta i frivillig ofrivillig tystnad. När huvudet är för trött för ljud, så man väljer att inte sätta på musik eller något annat som låter och så blir det ändå inte lugnt och tyst i huvudet. Nej, jag är inte sinnessjuk och hör ljud, det bara susar i öronen!

Nedräkning:24dagarkvar

Idag har jag varit i Gent med Lisa och Una. Det om något är att utnyttja tiden jag har kvar här. Min kamera dog halvvägs in i resan, och antingen nöjer jag mig med bilderna jag har eller så anstränger jag mig och snor bilder av Lisa, det får bli ett senare beslut. Just nu är jag mest glad över mina kap jag gjorde, att det var en så förträffligt trevlig dag och att vi gjorde upp mer spännande planer. Himla fin dag!

Klädlycka.

Var i Antwerpen för någon månad sedan och inhandlade ett gäng plagg som använts olika mycket. Levi's jeansen används vid varenda tillfälle som tillåts, medan denna kjol inte blivit använd förrän idag. Lite svår att använda, och jag får absolut inte luta mig framåt i den, men jag har en känsla av att kjolen och jag ändå kommer att bli bästa vänner. Ni ser det inte på bilden, men den är i ljusblå manchester som gör att den alltid står fint utåt. Helt klart värd och inhandlad på American Apparel.

Nedräkning:25dagarkvar

För ett tag sedan bestämde jag mig för att varje dag som är kvar här göra någonting som jag inte kommer att ha möjlighet att göra när jag är hemma i Sverige igen. Jag ville verkligen utnyttja och uppskatta tiden som är kvar. Vissa saker är givna, som att åka till Gent eller äta ute på turistgatan(slaktargatan heter den egentligen). Men det kan jag ju inte göra varje dag, och det är lite svårt att dra gränsen för vad jag inte kan göra hemma. Det är ju helt sant att jag inte kan sitta i Pernillas kök och titta på bloggar en hel dag hemma, fast det är ju inte så väldigt brysseliansk heller. Det kanske inte går att göra något speciellt varje dag, och det beror antagligen mest på att jag helt enkelt inte vill lägga ner för mycket pengar på det. Gårdagens mys hemma hos Lisa var alldeles lagom tyckte jag, och kvällens mys hemma hos Linnea är precis vad jag behöver. Så, jag bestämde mig för att de dagar jag inte gör någonting brysseliansk så ska jag i alla fall umgås med människor som inte kommer att finnas nära till hand hemma.

Så igår la jag på mig min allra pyssligaste sida, host, och gjorde mig en nedräkningskalender. För varje dag jag lyckas med mitt mål får jag stryka över dagen, men misslyckas jag så får dagen lämnas oöverstryken. Så vet jag sen hur bra jag lyckades!

Jag har nog aldrig längtat hem härifrån så mycket som jag gör idag.

Jag har ingenting att göra, och ingenting jag vill göra eller ta mig för. Jag vill bara hem, och jag vill inte hem på viset att det blir roligt att packa för då är jag på gång. Jag vill inte hem på viset att jag vill sysselsätta mig för att glömma det. Jag vill bara hem. Det har ingenting med här att göra, det är inget fel på livet jag lever här. Just idag så vill jag bara vara hemma, i mitt egna hus med alla mina egna saker och alla människor hemma.

Nedräkningen har offentligt börjat.

26 dagar kvar tills mina päron kommer!

Lördag, lördag.

Jag försöker komma på vad jag ska göra med min dag. Det är en sånn dag som är lång, och har alla möjligheter att bli en bra dag, men jag är för trött för att orka tänka ut någonting bra. Jag vill sova, titta på O.C. och packa. Men jag ska inte packa, jag måste sluta vilja packa. Eller packa ner allting, och packa upp det igen. Bara för att se hur mycket jag får ner i väskorna, hur tunga de blir och så kan jag ställa upp allting snyggt igen när Rebecca kommer hit. Fast det där är bara rent korkat. Om jag packar ner allting nu, och måste packa upp det igen, för att sedan packa ner det igen kommer jag bara att bli ledsen.

Nej, jag tror att jag börjar med att ta en dusch och ta på mig, det är alltid en bra start!

Tills vidare får ni en totalt meningslös bild, en så kallad "Pall-bild" som är Lisas favorit att tycka illa om. Ja, hon har rätt, bilden är meningslös och inte så vidare viktig. Men har man tråkigt så har man.

Capre Diem, när ska folk inse att det inte är ett bra namn?

Eftersom belgare är ett folk som tycker om att göra livet besvärligt för mig, så har de nu återigen spärrat mitt belgiska kort med ursäkten "vi har inte fått in pappret att hon är inskriven här", vilket gör att jag just nu inte kommer åt mina pengar. Fint sätt att spara pengar på, bara det att man inte alls sparar pengar på det.
   Hur som, så ledde det till att mina och Lisas fredags planer var en del begränsade, så vi beslutade oss för att promenera och se var vi hamnade. Det regnade lite lät, så vi började med att åka buss och prata av oss om det viktigaste. Sedan blev vi av och vandrade runt i några timmar, tills vi hamnade på ett brasserie som heter Capre Diem av alla djupa saker de kan välja. Lisa lånade ut så att jag också kunde få dricka något varmt.

Väldigt fint tips om man är i en stad man inte känner utan och innan, promenera på måfå, det är alltid då du får se det intressanta med staden!

Regnet det bara öser ner, och jag blir våt om både skor och strumpor.

Gick hem från Linnea i lite smådugg. Är väldigt glad att jag inte gick fem minuter senare för då hade jag mött det här ovädret. Jag hade blivit ganska blöt. Nu börjar det avta, och det är skönt för jag måste ut igen. Tur att jag redan gett upp både hår och smink idag.

Det blev förresten inget fontänbad. Vädret svek oss. Vi stannade inne och såg film och åt god mat istället.

(Angående rubriken. Min mamma sjunger en del hemma, och inte alltid så som låtarna går, det gör att min fortsättning på rubriken går: Du är ingen bra förklaring, dig vill jag aldrig mera träffa jag lovar, men du är min, du ska alltid vara min. Ja, som ni ser, det finns en anledning att jag är som jag är.)