Tjuvstart.

I tre och en halv månad har jag fått överleva med mina datorhögtalare eller min iPod när jag har velat lyssna på min musik. Och även om iPoden har hyfsat ljud så äri nte det samma sak som en stor och fin stereo. Jag har saknat min stereo, längtat hem och tänkt att jag ska lyssna på så hög musik att väggarna skakar där ute i min lilla stuga.

Jag har tjuvstartat.

Mest för att Pernilla köpt en helt ny fin stereo med iPod docka och idag är första dagen jag har möjlighet att använda den. Jag tror att grannarna hatar mig, men de kan behöva influeras av lite bra musik. Svensk musik. Det är synd att de mesta av dagens sysslor inte sker i rummet där stereon finns.

Jag, Olivia Boel Christoffersson, hatar snö.

Ni visste det alla, egentligen. Alla ni som levt med mig vinter efter vinter, eller alla ni som varit iväg på nyårsläger med mig. Snösporterna är visserligen det jag har hatat mest hittills. Även den genomträngande kylan som tar sig innanför kläderna och smälter för att sedan stelna till is. Jag har hatat hur snön ligger kvar alldeles för länge så att ens dagdrömmar om vår när solen lyser in genom fönstret snabbt krossas när man inser att solen lyser så starkt för att den reflekteras i snön. Jag har hatat allt det där. Trodde jag.

Hat är att jag kanske inte kommer hem i jul. I alla fall inte i tid. Hat är att om det är problem med mina flyg, då är det hundra gånger värre med Lisas flyg. Och jag vet att hat är ett starkt ord och att det inte alls är det jag egentligen söker. För så ond är inte snön att jag hatar den. Men just idag, just nu, när nedräkningen för att få komma hem är på så låga siffror att jag nästan kissar på mig av förväntning, då känns det fruktänsvärt att behöva meddela att Zaventeems flygplats är stängd på grund av brist på salt och isavfrostningsmedel till flygplanen.

Det är 5 cm snö här. Kanske 10 på vissa ställen.

Sentimentala, känsliga Olivia.

Idag har jag sytt för första gången på väldigt länge. Det låter löjligt, men jag känner mig lite mer hel nu. Även om jag har velat slänga kjolen jag syr i väggen många gånger så sitter jag fortfarande här och nålar fastän jag borde sova. Det är något med att sy, med tyger och med symaskiner. Jag känner mig hemma där. Den enda som klagar är min rygg. Aj.

Förövrigt så är Victoria från min franskakurs en av de där människorna som har bestämt sig för att jag är snäll, och sen håller sig till den åsikten. Hon har många andra fina åsikter om mig också, jag bara väntar på att hon ska inse hur fel ute hon är - men jag njuter så länge lyckan varar.

Julkalendern.

Jag vet att det är den elfte idag, och att en adventskalender ska vara klar den första. Men som ni ser på den sista bilden så var det en del arbete med min kalender. Fyra av husen har jag tecknat tegel på, alla husen har tätt med fönster som många är dekorerade med adventsljusstakar och julstjärnor. 

   Och ja, okej då, det är inte tjugofyra luckor. För jag åker hem den tjugoandre, så jag bryr mig inte om de två sista dagarna. Och efter ett tag, när det drog ut på tiden att konstruera denna skapelse så insåg jag att de sju första luckorna var meningslösa likaså. Slutresultatet blev en adventskalender med luckorna åtta till tjugotvå, varje lucka fylld med godis.

Mums.

Äntligen!

Har lyckats rensa datorn så pass mycket att jag kunde lägga in alla bilder från kameran. Två veckors bilder som äntligen går att använda. Tyvärr har jag redan skrivit om hälften av händelserna som bilderna skulle varit till, så det blir bara bilder från det sista evenemanget i detta inlägget. Presenterna från IKEA.

Som ni kan förstå är jag mycket nöjd. Och detta var inte ens allt vi fick. På det första IKEA fick vi lunch i personalmatsalen(bara det att få vara på personalavdelningen på IKEA var stort för mig, även om det är totalt orationellt.), vi fick ta så mycket vi ville av allt. Det fanns godis sak tilläggas. 

   Nästa IKEA imponerade inte lika mycket, där fick vi bara en tårtbit och dricka. Det var även där vi fick ljusen och fatet till dem, och det imponerar helt enkelt inte lika mycket på mig som mat gör. För kom igen, julmust, julskum och pepparkakor! För att inte tala om Ballerina.... Singoallan kan jag ge bort, den tycker jag bara om för att Håkan sjunger om Singoalla och jag inser att det inte är så väldigt moget.

Det fina med dagen tar inte ens slut. Jag fick köra bil. Visserligen automat, och visserligen med många negativa kommentarer(förstår inte vad det är för fel på att tycka om att köra bil, och tycka om att göra det snabbt. Det är ju inte som att jag inte KAN köra bil), men jag fick köra bil. Snabbt. Så jag mådde bra. 

Nu ska jag och min tjocka mage gå ner till köket och äta, köttbullar och pommes frites håller man sig inte mätt på hela dagen!

Lucia + IKEA = Lycklig, nervös Olivia.

Nu bär det snart av, om en timme står jag utanför Svenska Kyrkan i Bryssel och väntar på att åka iväg med bil till Antwerpen (förövrigt min favoritstad i Belgien än så länge), där vi ska lussa på IKEA. Det utlovas mat och present. Vidare därifrån drar vi till IKEA Zaventem, där exakt samma sak ska utspelas. Så fort jag fick veta det blevv jag överlycklig, och det finns absolut ingen rationell förklaring till det, mer än att jag nog tycker om IKEA mer än vad som är normalt och nödvändigt.

Men inatt drömde jag om det flera gånger om. Och allt slutade hemskt och inte alls som det skulle. På Antwerpen gjorde vi riktigt dåligt ifrån oss, och det gick inte som det skulle. Och sen löstes bara Luciatåget upp, helt plötsligt vad jag någon helt annanstans utan att få varken mat eller present. När vi skulle till nästa ställe så var det helt plötsligt en filminspelning, och jag var helt plötsligt Robert Downey Jr. Jag och några till hade blivit skadade under en inspelning, och kunde inte vara med och var rädda att bli kickade ur Luciatåget/filmen. Vår mananger lovade att det inte skulle hända, och tyckte att jag skulle duscha utan att oroa mig för det. Vad jag nu gjorde i en dusch som Robert Downey Jr. kan man ju verkligen undra... Någon gång där bytte drömmen riktning och jag var mig själv igen, luciatågen bortglömda. Jag var ute och cyklade här i Bryssel, men helt plötsligt var jag på Öckerö. Jag fick panik, för jag skulle ju inte vara hemma och inte sagt till någon att jag var hemma, så jag cyklade tillbaka. Sen minns jag inget mer än att Estelle eller Fredrik gick ner i vardagsrummet och larmet satte igång och jag vaknade med ett ryck - supernervös. Jag kan ju inga av sångerna. Jag kanske måste köra bil, det har jag inte gjort på tre månader och här är inte som i Sverige när det kommer till bilkörning.

Usch och fy - men roligt ska det bli. Så det är bäst att jag går och sminkar mig nu, om jag ska hinna.

Hömhöm.

Listor, jag brukar inte syssla med sådana mer än mentalt. Men idag kände jag för att göra ett undantag, bara för att det är synd om mig.

godis eller glass

vin, öl, cider eller drinkar

risifrutti eller mannafrutti

svart eller vit

storstad eller landet

vinter eller sommar

katt eller hund

kött eller fisk

mörkt eller ljust bröd

choklad eller lakrits

glass eller sorbet

kladdkaka eller paj

pizza eller hamburgare

silver eller guld

hemmakväll eller utekväll

kaffe eller the

filmjölk eller yoghurt

gröt eller mackor

ost eller skinka

potatis, pasta eller ris

opera eller techno

tala eller lyssna

kväll eller morgon

Oförmågan att prata.

En nackdel när man inte bara bor hos någon annan utan även i ett annat land är att man borde kunna prata landets officiella språk. Belgien har två officiella språk. Jag kan inget av språken. Jag kan ta mig fram på franska, lite halvdant, och ofta slänger jag in engelska ord. Det brukar funka. Men av någon anledning funkar det aldrig när folk ska komma hit och fixa saker. Som sotaren. Eller trädgårdsmästaren(okej, jag försökte aldrig för han skrämde mig). Eller som idag, när en hantverkare skulle komma och fixa att det läkte in genom Pernillas sovrumsfönster. Tilläggas ska, att Pernilla inte har varit hemma när någon av dessa har varit här. Idag sitter hon till och med på planet på väg mot USA, så jag kunde inte ens ringa henne. Istället fick jag försöka med de franska ord jag kunde, få honom att skriva en lapp hon kan läsa när hon kommer hem. Betalningen kunde vi ta senare, när är senare undrar jag då?
Hänger ni med på vad jag menar alls? Eller bara babblar jag på för att nervositeten inte riktigt släppt? För det ska ni veta, att det är jobbigt att ha någon i sitt hus som gör något åt en, och så kan man inte prata med den. I början fick Estelle agera tolk(sin mamma upp i dagen...), men sen åkte hon iväg till vänner och då blev det ju svårt att utnyttja henne.

Nej, nu är det över i alla fall. Och jag hoppas att känslan sitter kvar en stund så att jag faktiskt tar tag i den där franskan.

Over and out.

Nytt namn.

Bloggen har bytt namn, delvis för att jag känner att jag inte behöver bli mer modig nu, snarare positiv. Men också för att jag ville få en röd tråd på bloggen, så att jag vet varför jag skriver här och vad jag ska skriva om. Mestadels skriver jag ju för att ni där hemma ska veta hur jag har det, men då slutar det med att jag bara skriver när saker är dåligt och jag vet att det inte är något intressant. Antagligen kommer det inte att bli någon skillnad på bloggen, speciellt kommer nog inte ni kära läsare märka någon skillnad, jag är alldeles för dålig på disciplin, men jag hoppas att bloggen numera ska handla om vad jag gör här, i Bryssel, i en annan familjs hus.

Jag måste bara rensa datorn så att jag kan börja lägga in bilder på den igen. Det får bli en annan dag, nu måste jag börja göra mig iordning så att jag kommer iväg på min Luciaövning! Festligt att jag behövde resa utomlands för att komma med i ett sånt igen.