Oförmågan att prata.

En nackdel när man inte bara bor hos någon annan utan även i ett annat land är att man borde kunna prata landets officiella språk. Belgien har två officiella språk. Jag kan inget av språken. Jag kan ta mig fram på franska, lite halvdant, och ofta slänger jag in engelska ord. Det brukar funka. Men av någon anledning funkar det aldrig när folk ska komma hit och fixa saker. Som sotaren. Eller trädgårdsmästaren(okej, jag försökte aldrig för han skrämde mig). Eller som idag, när en hantverkare skulle komma och fixa att det läkte in genom Pernillas sovrumsfönster. Tilläggas ska, att Pernilla inte har varit hemma när någon av dessa har varit här. Idag sitter hon till och med på planet på väg mot USA, så jag kunde inte ens ringa henne. Istället fick jag försöka med de franska ord jag kunde, få honom att skriva en lapp hon kan läsa när hon kommer hem. Betalningen kunde vi ta senare, när är senare undrar jag då?
Hänger ni med på vad jag menar alls? Eller bara babblar jag på för att nervositeten inte riktigt släppt? För det ska ni veta, att det är jobbigt att ha någon i sitt hus som gör något åt en, och så kan man inte prata med den. I början fick Estelle agera tolk(sin mamma upp i dagen...), men sen åkte hon iväg till vänner och då blev det ju svårt att utnyttja henne.

Nej, nu är det över i alla fall. Och jag hoppas att känslan sitter kvar en stund så att jag faktiskt tar tag i den där franskan.

Over and out.