Öckerö-Landvetter-Ullared-Öckerö.

Det är nu en timme och tjugo minuter kvar tills färjan går, efter det tar det återigen en timme och tjugo minuter till vi är i Landvetter. Där jag ska lämna av Rebecca så att hon kan åka till Afrika.

Det slog mig igår att man skjuter bort många tankar man inte vill tänka på när man ska åka iväg en längre tid. För när jag satt där i Rebeccas källare och kollade på Fångarna på Fortet kommer Rebeccas lillasyster Olivia ner och vill säga hej då till Rebecca, eftersom hon ska gå och lägga sig. Med lite lättnad i bröstet tänker jag: " Vad skönt att det inte är jag som behöver säga hej då till min syster för att åka iväg i tre månader!". Hur i hela friden tänkte jag där? Men, ni kan vara lugna, ganska snabbt insåg jag att jag kommer också behöva säga hej då till min syster. Alldeles för snart och över en alldeles för lång tid. Precis efter att hon har gift sig och det har gråtits och kramats om det. När familjen möter mig vid flygplatsen i Bryssel så kommer två små barn vara överlyckliga och inte alls vilja ta emot en rödögd, ledsen tjej. Det är då jag är glad att jag är tjej, och att det är mycket mer socialt accepterat att jag sminkar mig innan jag kliver av planet...

Förutom Landvetter resan idag så tar jag med mig Suss till Ullared, där resväska ska inköpas. (Och eventuellt en tv-serie eller två för ensamma stunder.) Sen ska jag hem och packa. Hjälp.

Efter mycket oviktig information kommer här en lite viktigare för alla de som kommer att sakna mig något förskräckligt(!): Jag kommer hem till Sverige igen den 23 december för att fira jul, jag vet inte när jag åker igen, men jag ska kämpa för att få fira julen på Öckerö och räknar med att möta många av er på julgudtjänsten!

Nedräkningen har börjat.

Jaha, så nu var det mindre än två veckor kvar tills jag åker. Om man ska vara petnoga och räkna med timmar. Vilket jag uppenbarligen gör eftersom jag påstår att det är mindre än två veckor kvar.

Och jag lovade att starta en blogg när jag var iväg, inte för att någon egentligen bad om det, utan för att jag tror att jag kommer behöva skriva av mig. Kanske berätta om någon rolig händelse då och då som någon där hemma vill läsa om. Så här två veckor innan kommer det stå mycket litet intressant här, och jag tror att kanske är det här mest för att jag ska kunna läsa om hur jag känt och tänkt i efterhand. Som en offentlig dagbok som innehåller bilder. Oj, tänkte du, har hon inte insett förrän nu att det är vad en blogg är. Det har jag.

Sa jag att det är mindre än två veckor kvar tills jag åker? Och jag har redan börjat säga hej då till folk, och insett att vissa kommer jag faktiskt inte att träffa innan jag åker. Och i övermorgon åker Rebecca till till Afrika i tre månader. Jag tror att vi börjar bli stora. Snart är vi säkert vuxna också.