Nu börjar allt som är det sista.
Idag var sista gången fram till jul som jag var på gudtjänst på Nimbus.
Idag är sista söndagskvällen i Sverige tills jul.
Ni vet, man räknar ner på allt och allt man ser och gör är ett tydligt avslut på något som bara man själv ser. Och jag önskar att jag kunde koppla bort Bryssel och inte prata om det den sista veckan, sluta nämna det hela tiden. Men det är ständigt där. Ständigt. Det är mitt liv och min framtid och det är något som skrämmer mig, när jag inte pratar om det så växer det, blir stort, större, störst. Fel, jag vill inte prata om det, inte sätta mig ner och berätta hur det känns nu. För hur skulle jag kunna veta hur det känns nu? Det känns allt. Jag vill bara nämna det i diskussioner, bara dra ett skämt här och var för att göra det verkligt utan att göra det påträngande. Fast det är påträngande. Det står en stor resväska på mitt rum som redan väger alldeles för mycket. Det står "Avresa" stort i kalendern så fort jag tittar i den. Det står skrivet överallt så fort jag tänker på att jag tycker om mina vänner. Det finns överallt och hela tiden och jag vill bara åka så att förändringen kan bli en vana och att tiden ska gå så att jag kan komma hem hundratals upplevelser rikare. Det känns som att jag lever på lånad tid, fastän jag har rätt till min sista vecka i Sverige, på Öckerö, bland mina vänner och min familj.
Jag tror att det kommer att bli grymt. Det tror jag faktiskt. Men att gömma mig under täcket verkar ändå så inbjudande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv!