Nu har jag sagt hej då till mina vänner. Och inte en enda tår. Tänk vad man kan förtränga saker bara man vill. Men jag orkar inte riktigt tänka på hur lång tid det är kvar tills jag träffar dem nästa gång, det är bara så det är och jag tänker inte tänka på det förrän jag börjar sakna dem på riktigt. Jag måste fokusera på annat nu. Som typ bröllop, och tal som måste skrivas. Och bibelversar som ska läsas. Och magar som inte får plats i klänningar. Himla magar.
Men det är som det är, och nu är det bara tre dagar kvar. Var det inte igår det var tre månader kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv!