Det är dagen före den stora dagen, men dagen före någon annans stora dag. För min dag är ju om två dagar. Och det känns ledsamt och jobbigt, men det känns också så bra. Så är det ju. Ingen likgiltighet egentligen. Bara alla känslor samtidigt. Då blir det krångel i hjärnan.
Men jag har sagt mina hej då:n. Och jag har bestämt mig.
Och jag ska överleva även detta.
Det är så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv!