Plastpåsevikning.

Jag satte mig och vek ihop alla mina plastpåsar så att de skulle ta mindre plats i lådan. Det får mig alltid att tänka på Rut och Karin och när vi hjälpte dem att städa ur sin lägenhet hos Larssons. Det var då vi upptäckte tjusningen i att vika plastpåsar. Vi vek om alla deras plastpåsar åt dem (jag gjorde annat med, t.ex. städade toaletten, så att ni inte tror att jag bara gjorde det!).
   Rut och Karin lärde oss mycket mer än att vika plastpåsar, och nu var det ett tag sedan de jobbade på Nimbus, men jag har fortfarande dem att tacka för så mycket. Det är lite speciellt, det där bandet mellan de som fanns där för en när man var tonåring och den man är nu. Jag är så oerhört glad att de kom och jobbade hos oss, och att de aldrig någonsin fick en att känna att man var ett jobb för dem.

Återupptäckter.

Vissa saker ändras aldrig.
Saker man trodde att man la bakom sig, mer eller mindre.
Som att jag inte kan ta tillsägelser. Att jag inte klarar av när folk blir besvikna på mig, eller måste säga påminna mig om saker jag borde ha insett själv.
Någonstans under de senaste åren blev det mer otydligt, för det var så mycket mer som var jobbigt, så mycket mer som låg på mina axlar.
Nu, när jag är fri, när jag är glad och munter nästan jämt. Då märks det väldigt tydligt.
Att jag inte klarar av att folk säger till mig, att jag inte klarar av när folk blir arga på mig.
Att jag vill göra andra tillfreds och vara duktig.
Mina första 6 år i skolan så var jag supertyst på lektionerna om jag inte fick prata.
Någonting ändrades där.
Och jag hade glömt av det.