söndag 23 januari 2011

Plastpåsevikning.

Jag satte mig och vek ihop alla mina plastpåsar så att de skulle ta mindre plats i lådan. Det får mig alltid att tänka på Rut och Karin och när vi hjälpte dem att städa ur sin lägenhet hos Larssons. Det var då vi upptäckte tjusningen i att vika plastpåsar. Vi vek om alla deras plastpåsar åt dem (jag gjorde annat med, t.ex. städade toaletten, så att ni inte tror att jag bara gjorde det!).
   Rut och Karin lärde oss mycket mer än att vika plastpåsar, och nu var det ett tag sedan de jobbade på Nimbus, men jag har fortfarande dem att tacka för så mycket. Det är lite speciellt, det där bandet mellan de som fanns där för en när man var tonåring och den man är nu. Jag är så oerhört glad att de kom och jobbade hos oss, och att de aldrig någonsin fick en att känna att man var ett jobb för dem.


3 kommentarer:

  1. Fina Olivia! Ditt inlägg får mig att tänka på er och sakna er. Blir glad över att höra att du uppskattade vår tid hos er. Ni ska veta att ni betyder mycket för mig också.
    Och tänk så glad en hög med vikta plastpåsar kan göra en :) Var faktiskt min ungdomsledare som jag hade när jag gick i gymnasiet som lärde mig den ädla konsten :)
    Trivs du bra i Bryssel?

    Stora kramar/ Rut

    ps. är så fascinerad över din julkalender!!

    SvaraRadera
  2. Om jag någonsin blir ungdomsledare ska jag föra vidare den ädla konsten!
    Jag trivs bra här i Bryssel, men jag är en stor mespropp som mest längtar hem. Men det är nog också mycket för att jag vet att jag inte kommer att komma hem riktigt på samma sätt något mer, jag börjar kanske växa upp, vem vet?

    Hur mår du?!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Åh, glömde kolla om du svarade :)
    Hemlängtan är bra, värre vore det om man inte ville tillbaka hem tycker jag!

    Jag mår bra. Läser ju min sista termin nu. Det är lite läskigt, men skönt också . Är rätt skoltrött nu. Men mest av allt vill jag ha sommar! :)

    kram kram

    SvaraRadera

Skriv!