Popstjärnor och åttaåringar.

Igår kväll frågade Estelle mig om jag någonsin har velat bli popstjärna. När jag svarade "Oh ja" undrade hon varför jag aldrig blivit det då. Som om det vore så enkelt. Som om man kan bli vad man än vill bli. Så som barn tänker, för vägen till målet ser man inte. Det finns nu och det finns då, inget därimellan. Tyvärr är det nog så i min värld också. Jag ser inte kampen mot målet, bara målet, och eftersom jag vet hur svårt det är att bli popstjärna så lägger jag ner drömmen direkt. Nu är popstjärna inget bra exempel, för det vill jag inte bli längre och det kommer jag aldrig att kunna bli. Men andra drömmar, andra saker jag vill göra. Jag lägger det i en låda på en hylla och märker "Omöjliga drömmar att drömma om ibland", och så försöker jag komma på något annat att hitta på, något mer troligt. Men jag vill inte jobba på ICA hela livet, jag vill inte bli arbetslös och jag vill inte jobba med något annat yrke kan lätt kan få tag på, men svårt att se syftet med. Jag måste komma på något jag vill bli och se till att bli det. Det är så man uppfyller sina drömmar, man kämpar för dem.

Hade jag varit tio år yngre så hade detta varit min dröm:

I precis de kläderna och det håret. Jag tror att det är bra att jag har bytt dröm.