Att det finns någon som ser mig och tar hand om mig, det har jag nog aldrig riktigt tvivlat på. Och när Pernilla säger att det nog finns någon där uppe som såg till att jag kom hit så kan jag inte annat än att hålla med. Även om jag nu ser på det på ett annat vis än hon gör. För att det skulle kunna bli så här bra för mig att flytta utomlands, det trodde jag aldrig. Att jag skulle hamna i en familj som passar mig så bra, och hitta vänner jag tycker så mycket om, det var ingenting jag tog för givet när jag bestämde mig för att åka hit. I själva verket tänkte jag nog att det skulle bli ganska hemskt. Mest för att jag är en oerhört negativ människa när det gäller mig själv, men också för att jag vet hur jobbigt jag tycker det är att vara hemifrån. Hemifrån mitt hem, hemifrån mina vänner, min familj, mina vanor. Allt. Ändå går det så bra här, ändå så känner jag att jag får plats att bo här och att även om alla dagar och tillfällen inte är ultimata så funkar det väldigt bra.
Det beror nog framför allt på att jag och Pernilla fungerar så bra ihop. Jag vet att det är barnen jag jobbar med varje dag, men för mig är det väldigt viktigt att jag och barnens föräldrar går bra ihop också. Barn tycker om en så länge man tycker om dem, oftast. Det är inte samma sak med vuxna och man har hört många berättelser om Au Pairer och deras värdfamiljer som bara inte klaffar - och så klaffar det så oerhört bra för mig. Ha Ha! Fast nu vill jag inte vara sånn, nej, jag vill vara tacksam. Tacksam att det finns någon som är med mig och ser efter mig. Och tacksam att det finns de där hemma som ständigt ber för att det ska få fortsätta gå bra. Det märks, bara så att ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv!