Jag saknar Andreas!

Någon som saknar mig där hemma är Andreas, så gärna att han ville få ett helt blogginlägg där jag säger att jag saknar honom - just honom. Och klart som korvspad att jag gör!

Lite historik:
Lärde känna Andreas som nyinflyttad 5-åring på öarna där det inte är helt lätt att bli accepterad som ny, och trots att jag faktiskt tog Andreas bostad ifrån honom så var han supersnäll mot mig! Så snäll att han fick bli min pojkvän - tills han valde att dumpa mig för en annan tjej(vars namn jag inte tänker nämna här, det är inte min rätt att göra så!). Fast vad gjorde det? Vi har varit vänner sen dess i alla fall, 15 år har det gått nu(ganska exakt om 3 månader) och jag är superglad att jag lärde känna honom då! Jag vet ingen annan som ALLTID ger mig vatten när jag ber om det, ärligt. Det händer så ofta att Susanna till och med är arg på mig för det, medan Rebecca istället hakar på och ser till att han hämtar vatten åt båda oss! Smart, tycker jag.

Fast nu är inte Andreas och jag 5 år längre, utan 20 år. Och jag sitter här i Bryssel på ena sidan en msn ruta och han sitter hemma på Öckerö på andra sidan msn rutan. Det är tur att internet finns, så att jag inte blir helt bortglömd där hemma.

Andreas och Rebecca bak i bilen på väg ner till Skåne. Fotograf: Lydia

Känns som att Andreas startat en trend, nu måste jag ju göra så här med alla jag saknar, annars blir det ju orättvist! Dock kommer det att dröja ett tag, så jag passar på att säga till alla andra: Jag saknar er också, en och en, ni betyder väldigt mycket för mig, och det går inte en dag utan att jag någon gång tänker "tänk om jag var hemma på Öckerö nu". Så nu vet ni!