Vem är du, vem är jag?

När man flyttar till ett annat land och lämnar all sorts trygghet hemma och måste så på egna ben så blir det så mycket mer uppenbart vem man är och vem man vill vara. Fast i samma veva så är man mer vilsen än någonsin, för man är inte riktigt sig själv heller. Men ju mer jag tänker på det ju mer kommer jag fram till att det där går man igenom varesig man gör en utomlandsflytt eller inte. Alla vill hitta sig själva, utan att bekänna att det är sånn man är. Och jag vet inte vem jag är, vem jag vill vara eller vem jag kommer att bli. Jag vet bara att jag faktiskt kan påverka, att man inte bara blir som man blir och att man inte måste acceptera det. Många av de sidor med mig själv som jag inte gillade förut är jag på väg att byta bort, och de sidor med mig själv som jag inte kan byta bort men som jag inte gillar mer för det, de börjar jag lära mig att acceptera. Tycka att de är helt okej fastän de suger. Jag tror att det kallas att växa upp.

Ett fint sätt att lära sig att tycka om sig själv, det är att samla på komplimanger man får. Kritiken ska man bara bry sig om om det är någon som tycker om en som ger en den, och då ska man inte hänga upp sig på den, man ska bara ta reda på om den kanske är sann. Åh, vad jag låter pretentiös. Tur att det ingår i min image att vara låtsasdjup!