Men jag är inomhus ändå, och håller på att förgås i värmen när jag städar, pysslar och donar. Hemskt, att inte vara ute när det är 20+ men jag orkar inte. DET FINNS INGET HAV HÄR. Inte minsta lilla bris kan man få, och det är inte bara det att överhettning är ett konstant tillstånd, det ger mig hemlängtan också. Det stora, blåa havet som gör att man nästan alltid fryser litegranna. Det stora, blåa havet som kan blåsa upp och bilda vågor högre än mig. Det stora, blåa havet som alltid finns där för ett svalkande dopp. Det stora, blåa havet som längtar att ta med en ut på äventyr. Jag vet att jag är skiträdd för havet emellanåt, och att jag ibland hatar det och allt salt och all kyla det drar med sig. Men alla nackdelar med havet verkar helt okej nu, nu när den varma vintern är över här och jag inte längre har det bättre rent vädermässigt än jag skulle ha det i Sverige.
Fast okej, det är ganska trevligt att kunna gå ut i shorts åtta på morgonen utan att frysa. Och träden och buskarna här är himla fina. Och jag har en massa fritid att njuta av solen i, och jag har bara två månader kvar här innan jag kommer hem till mitt hav och då vet jag inte hur länge jag kommer att behöva samsas med havet.
Förstår ni någonting av det jag säger? För jag kan inte riktigt tänka klart, jag kanske borde ta och dricka någonting innan värmen tar över.
 |
Har fått höra att Majken ligger i havet nu, och att vi behåller henne en
sommar till. Ibland så är Gud på min sida! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv!