Nostalgiskt bladder, men har du känt Bryssel-Olivia kanske det är värt att läsa det.

Sitter i köket under en ensam lampas ljus tillsammans med min dator och tittar ut genom fönstret. Jag sitter och funderar på hur kort tid det är kvar här och vad jag har gjort med min tid här. Känns som att jag mest pratat om att jag har längtat hem, men det har varit så mycket mer än det. Nu när slutet närmar sig (Ja, jag vet att det är en tiondel kvar, men det närmar sig slutet när man börjar planera vilka kläder man ska passa på att använda extra mycket för att man kanske måste lämna dem här) blir man lätt nostalgisk. Jag kommer att sakna att bo i en storstad. Att jag har 20 minuter till närmsta H&M, 25 om jag har lite otur. Jag gillar att bussarna brummar förbi sent in på natten och att när jag öppnar min ytterdörr så kliver jag nästan rätt ut på trottoaren.

Jag kommer att sakna möjligheten att sova bort hela dagarna om jag så önskar och jag kommer att sakna gasspisen och globalknivarna. Jag kommer att sakna att ha ett eget badrum, men jag kommer älska att komma hem till en toalett som har handfatet i samma rum. Jag kommer att sakna min gigantiska garderob och att ha en bäddsoffa på rummet. Jag kommer att sakna egentiden jag får med människor hemifrån för att de måste ta sig tiden att prata med mig ensamma över nätet om de ska prata med mig.

Jag kommer att sakna Bryssel som stad. Det finns så många fina byggnader eller stenar i trottoaren som jag har gjort till mina. Gator jag kan gå med stängda ögon och gator jag fortfarande inte satt min fot på. Jag har gjort Bryssel till min stad, samtidigt som jag knappt känner den alls. Jag kommer att tycka att det är konstigt att komma hem och så är det ingen som tittar på mig längre, även om det ska bli skönt att slippa de otrevliga männen som väljer att slicka sig runt munnen eller ta sig i skrevet när de ser en. Jag kommer att sakna metrosystemet jag faktiskt förstår mig på.

Jag kommer att sakna familjen jag har lärt känna. En kvinna och två barn som har kommit att betyda så mycket för mig och som har lärt mig så mycket om livet. Nu kan jag hela 22 landskap av 25 och jag kommer aldrig att glömma att det finns 29 bokstäver i alfabetet igen. Men de har lärt mig så mycket mer än boksmarthet. Jag har lärt mig att ha tålamod, jag har lärt mig att förklara en gång till fastän jag egentligen är irriterad, jag har lärt mig att sätta ner foten. Jag har lärt mig att att man inte kan få allt gratis, men att jag inte måste kämpa för alla positiva egenskaper jag har. Jag kommer att sakna att stå i en trappuppgång och prata med P för att vi fastnar i ett samtal om allt och ingenting. Jag kommer att sakna att få höra att jag behövs här och jag kommer att sakna att få visa tacksamhet för det.

Jag kommer att sakna de vänner jag funnit här. Varesig jag träffar dem mycket efteråt eller inte så är det just här de vännerna har betytt allra mest för mig. Det är här de har orkat med min hemlängtan, eller när jag är för pepp för att någon ska orka med mig. Det är här de har tvingat med mig på saker jag inte skulle gjort annars och det är här de stannat hemma med mig för att de vet att jag inte vill. Det är här vi tagit långa promenader eller legat i sängar och pratat hela nätterna. Det är här vi har lärt känna varandra och det är här vi lärt oss att stå ut med varandra.

Nu har jag varit så där äckligt nostalgisk ett tag, men jag tror att jag behöver kunna komma tillbaka och läsa detta när allt är över och jag är hemma. För att minnas och komma ihåg att jag kände så här redan här, och inte bara hemma när jag inte kan få uppleva det igen. För snart är det slut, och det känns väldigt sorgligt.