Jag har inte riktigt kommit igång med bloggandet sedan Sverige. Det finns många anledningar till det, först och främst för att min kamera krånglar så jag kan inte ta bilder på någonting. Men också för att det inte händer något att skriva om riktigt, det som cirkulerar i min hjärna nu är inte rätt saker att skriva på en blogg. Jag har inte kommit in i några vanor här än, träffade barnen för första gången på två veckor idag. Känner mig så gammal när jag tycker att de har växt flera decimeter sen jag såg dem sist. Det ska bli konstigt att lämna dem här. Att kanske aldrig mer se dem, att kanske inte få veta vad de blir när de blir stora. Inte vara med när Estelle har sina första killproblem eller vara med Fredrik när han blir finnig. Fast det visste jag ju hela tiden, att det skulle bli så. Och kanske håller jag kontakten med familjen, kanske blir det en sånn relation som håller. Och kanske, kanske, gör det ingenting om den inte håller, kanske har den gett mig så mycket ändå? På det stora hela är jag nöjd, att det var just denna familjen jag kom till. Och om P någonsin hittar hit, så hoppas jag att hon läser detta och tolkar det exakt som jag menar det.
Rubriken har inte med inlägget att göra, den är riktad till någon helt annan. Jag är inte feg, jag har sagt det till personen ifråga, bara att jag inte gjorde det i ett Kent-citat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv!