Piff paff PUFF.

Idag var jag i Svenska kyrkan på 18+ träff.
Det heter tydligen så och inte au pair träff.
Där såg vi Maria Larssons eviga ögonblick.
Hon tog bilder, väldigt vackra bilder.
Och när hon, eller hennes vän fotografen tog bilder,
så sa de
Piff Paff Puff.
Jag vill också börja säga Piff Paff Puff,
men bara med Holgan.
Den andra kameran vill inte komma,
och jag tror att det dröjer ett tag till för det var krångel med att jag inte är registrerad här och allt vad det nu var. Det gör mig lite ledsen, för jag ville ha kameran, speciellt till onsdag.
Det är tur att jag kan dränka mina sorger i luncher med Lisa,
eller IKEA besök med Hammar, Felizia och Agnes.
Nu är det snart helg också, och barnen ska vara hos sin pappa.
Skönt, tycker lilla jag, för jag får så dåligt samvete när jag ska förklara för dem att jag måste vara ledig ibland.

(Från Maria Larssons Eviga Ögonblick.)

Trädgårdsmästare.

Imorgon kommer trädgårdsmästaren hit och ska klippa häcken.
Du måste släppa in honom, berättade Pernilla för mig, han vet vad han ska göra bara du släpper in honom.
Fint, sa jag, det ordnar jag.
Han är söt, tyckte Pernilla.
Är du kär? undrade Estelle.
Nej, sa Pernilla, han är för ung för mig.
Sen ger hon mig en menande blick.
Han pratar bara franska? frågar jag i förebyggande syfte.
Det vet jag inte, det får du väl ta reda på, sa Pernilla.

Så nu ska vi se om Pernilla och jag har samma smak.
Tänk att det tror inte jag.

Tredje veckan. Onsdag.

Idag var jag i skolan. Och kände mig lagom duktig.
Jag önskar att vi slapp gå runt om prata med varandra,
delvis för att det är jobbigt att ta för sig på ett språk man inte kan.
Men också för att folk rättar en som man vet säger fel, och de ger sig inte förrän man säger som de.
Och jag VET ju att de har fel, jag VILL inte säga som de.
Tur att det inte hänt när läraren hör.
Antingen har han börjat ge upp att jag ska prata med de andra ordentligt,
eller så har jag bättrat mig,
för han kommer inte fram till mig lika ofta.
Det bästa är att vi fick en läxa idag, som jag gjorde direkt.
Och Pernilla har rättat den, så jag får alla rätt.
Mohahahaahahaha.

Kameran har förövrigt inte kommit än, antagligen för att det är krångel med att bevisa att jag är jag.
För jag är registrerad hemma i Sverige.
Så nästa vecka flyttar jag antagligen hit "på riktigt".

Orättvist.

Jag fyller år om en vecka. Exakt en veckan.
Och ändå sitter jag och tänker att "det här ska jag önska mig när jag fyller år!"
Men det finns ju ingen att önska av, för jag är ju inte hemma!
Så jag kan inte dra ihop något kalas som mamma betalar bara för att få paket.
Pfft.
Tur att jag fyller tjugo nästa gång, så jag har en stoooor orsak att fira.
Mohahaha!

Note to myself.

Börja göra läxorna i tid.
Så du har chans att fråga om hjälp, innan det är försent.

Återupptäckter.

Vissa saker ändras aldrig.
Saker man trodde att man la bakom sig, mer eller mindre.
Som att jag inte kan ta tillsägelser. Att jag inte klarar av när folk blir besvikna på mig, eller måste säga påminna mig om saker jag borde ha insett själv.
Någonstans under de senaste åren blev det mer otydligt, för det var så mycket mer som var jobbigt, så mycket mer som låg på mina axlar.
Nu, när jag är fri, när jag är glad och munter nästan jämt. Då märks det väldigt tydligt.
Att jag inte klarar av att folk säger till mig, att jag inte klarar av när folk blir arga på mig.
Att jag vill göra andra tillfreds och vara duktig.
Mina första 6 år i skolan så var jag supertyst på lektionerna om jag inte fick prata.
Någonting ändrades där.
Och jag hade glömt av det.

Tredje veckan. Senare första dagen.

Idag har varit en dag när allt har gått fel.
Jag har bara varit irriterande och vidrig, och känt hur den där braiga känslan försvinner.
Och ändå får jag beröm.
Jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna det här.
Det vet jag verkligen inte.