Det klassiska jag-är-utomlands-och-ska-shoppa-syndromet.

Idag åkte jag till Woluwe Shopping, det är lite som att åka till Frölunda Torg tror jag. Allt under ett och samma tak, en stor parkering och metron stannar precis vid dörrarna till centret. 

Lite enklare och lite bekvämare än att jäkta runt på alla de gatorna inne i stan där de riktigt fashionabla affärerna ligger. Lite skönare när man går runt i vinterkängor för att ens converse är blöta och det är extremt ovanligt varmt ute enligt mig.

När jag kommer fram till Woluwe Shopping är det första jag vill ha ett par hörlurar, och jag hittar en passande butik. Går in, går ett varv, letar inte noga så jag hittar inga och går.

Går förbi ett antal affärer som ser ut att ha fina kläder, vågar mig inte in, går till HM, handlar kläder för 40€, motsvarande ca 400 svenska riksdaler. Inser att min shoppning runda ganska snart är över, går tillbaka till teknikaffären, hittar direkt vad jag ska ha och köper det. Efter det vågar jag gå in i vilken affär som helst, givetvis eftersom jag började med att gå till trygga, tråkiga HM och köpa upp min lön.

Varför blir det alltid så? 

Jag har en massa möjligheter att utnyttja affärer jag aldrig sett innan, men jag går till HM.

Och så har jag hundra dåliga ursäkter till varför.

Men imorgon ska jag gå till New Look(om jag hinner), och det finns iallafall inte i Sverige.

Att fylla år.

Jag har alltid gjort en stor grej av att fylla år. Jag har alltid räknat dagarna, och timmarna och legat vaken och bara väntat på att familjen ska börja sjunga och öppna dörren.
Precis där, är det bästa med att fylla år. Precis när dörren sakta öppnas, sången blir starkade och de levande ljusen lyser upp rummet. Precis där är känslan på max och längtan efter denna dagen som störst.
Jag älskar den känslan, och den längtan. Det är det bästa med att fylla år, förväntningarna.
Åh, jag älskar att fylla år.
Det kanske är en egoistisk egenskap att älska den dagen då alla helst ska fokusera på en själv, och ge en saker. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att det är en dag då något alldeles särskilt händer. Och det är minst lika roligt när andra fyller år, det är bara inte samma sak. För det är inte samma längtan.
Jag älskar att hitta den perfekta presenten till någon(och givetvis hatar jag när man inte kan komma på något bra, och tillslut får köpa något helt meningslöst). Jag älskar att uppvakta någon annan i samband med dennes födelsedag och jag älskar att se denne(ibland smått motvillige) personen lysa upp och uppskatta sin födelsedag.
Jag tror nog att jag kan konstatera att min längtan efter födelsedagar inte kommer att bli mindre med åren.
För detta året fyller jag 19, och det är en helt meningslös ålder där ingenting händer. Jag vet att jag inte kommer att bli firad som jag skulle bli hemma, och jag vet att jag kommer att sakna att vara hemma något enormt. Men jag fyller år om två dagar, och jag kan ärligt talat inte bärga mig.

Det är min födelsedag som får mig att älska att sparka i löven, det är min födelsedag som får mig att älska mörka höstkvällar med tända ljus, det är min födelsedag som får mig att tycka att det är spännande att börja skolan eller återgå till vanorna igen. Det är min födelsedag som får mig att tycka att oktober lugnt är en av de bästa månaderna. Oktober och mina andra favoritmånader; Maj, Juni, Juli, Augusti och December. November är okej. Men Januari, Februari, Mars och åtminstone halva April tycker jag att vi kan strunta i helt, men det hör till en helt annan fråga.

Jag älskar att fylla år.
Nästan alla år har jag gjort det.
Och jag tror att jag börjar växa ifrån besvikelsen som infinner sig på kvällen, när man inser att det är över.
Jag tror att jag börjar bli vuxnare än jag varit tidigare.
Tack och lov för det!

Jag tog mig ut och gick till en superstor park som ligger ungefär en kvarts gångväg bort.
Idag är det 23 grader varmt i Bryssel och jag gick i kort kjol och linne.
Det är stor chans att det är sånt här väder på onsdag,
och jag har aldrig någonsin varit med om att det är sol och varmt på min födelsedag.
Det brukar regna, mycket.
Jag längtar hem mycket, men jag längtar inte efter att det här vädret försvinner.
Jag önskar bara att jag hade packat ner lite sommarkläder.

Jag tycker om min nya pall.

Jag börjar se hur jag ska kunna göra rummet till mitt nu. Det börjar fyllas, kanske allt för snabbt, med saker som jag uppskattar och tycker om. Kanske framförallt för att det finns två olika skålar med godis på mitt rum. Men också för att sakerna som står i bokhyllorna har kommit dit sen jag kom hit.
Kanske också för att det alltid är lite stökigt, speciellt på skrivbordet. Det är så jag bor.

Jag önskar bara att jag kunde slänga ut skrivbordet.
Det är inte alls snyggt. Det kommer aldrig att bli snyggt. Och det är alldeles för stort för att någonsin vara praktiskt hur mycket jag än kan använda det till samtidigt.
Det är också alldeles för stort för att jag ska kunna ersätta det, som jag kommer kunna göra med stolen när jag hittar en stol jag tycker bättre om.
Jag har funderat på att täcka det med ett tygstycke, men jag kommer inte att kunna täcka det helt, så jag vet inte om det gör mer nytta än skada.
Det kommer att sluta med att jag köper på mig alldeles för mycket saker som jag vill ha hem, och inte kommer kunna få hem utan att betala en massvis med pengar.
Eller så köper jag en bil och fraktar hem allt i.
Fyller den med alla mina saker, och kanske Lisa med hennes saker och lämnar dem i Lund innan jag åker hem. Jag måste bara spara lite pengar, ta reda på var man köper begagnade bilar här, köpa en och registrera om den när jag väl lyckats betala för all bensin hem.

Nej, jag får nog släppa den idén.

Grannen.

Jag och Lisa gick till grannen.
Och fråga om det skulle slängas och om vi fick ta.
Det fick vi väldigt gärna.
Vi var så lyckliga, och vi rotade och skrattade.
Och männen som städade ur sitt hus skrattade hjärtligt åt oss.
Det gjorde däremot inte männen som var där för att slänga saker,
vi kanske tog saker de ville ta.
Vi fyllde våra påsar med böcker, vi tog en pall och en väska till mig.
En portfölj till Lisa.
Vi stod och kollade på en supercool och vacker klädhängare,
och inte kunde vi bestämma vem som skulle få den.
Så vi sa att vi tar den, och löser det sen,
vänder ryggen till och en ful, ful kvinna kommer och tar den och bara går.
Med vår klädhängare.
Tur att vi gick hem med lite saker och kom tillbaka så ingen annan kunde sno det fina vi hittade denna gång.

Nu har jag en massa saker här jag inte alls vet vad jag ska göra med dem,
och jag har en massa böcker på franska jag aldrig kommer att läsa,
men det var i alla fall billigare än en dag på staden och ett museum som vi planerade från början.

Vad hände med second hand?

Huset mittemot gör nog en utrensning.
De slänger en massa saker, och stora lastbilar kommer dit för att hämta upp det.
Det ligger även en enorm boksamling där.
Jag börjar fundera på om det inte är dags att gå över och börja ta saker,
innan de slänger allt.
Det vore ju jättetragiskt.
Jag kan bara inte riktigt med att gå dit ensam,
och Lisa är så långsam på att ta sig hit.

Okej, alla böcker är antagligen på franska.
Men ändå.

Zzzzzzzz...

Klockan är 08.17.
Och jag ska lägga mig för att sova.
Igen.
Så att det blir omöjligt att hinna med allt jag måste hinna med idag.
Otur.