Stuck in a moment that you can't get out of.

Har lyssnat på Harry Potter i några veckor nu, och ikväll tog äventyret slut i Linneas säng och jag hatälskar känslan när en bok man levt sig in i länge tar slut. Vad ska jag nu göra? Tillskillnad från förra gången jag läste sista boken så grät jag inget alls denna gången, blev lite tårögd några gånger bara. Och jag vet inte längre vem jag älskar mest Ron med sin härliga humör, Lupin som jag inte vet varför han är bäst eller Snape, som alltid haft en speciell plats i mitt Harry Potter hjärta. Det fina är att jag inte måste välja, jag kan bara tycka om alla mest!

Nu när Harry tog slut, så blev det så uppenbart att allt annat här också håller på att ta slut. Början på något nytt, javisst. Men just nu känns det mest som ett stort, fett avslut. Barnens miner när de insåg att det bara är en vecka kvar tills jag åker. Mina fina vänner jag har lärt känna här. Alla gator jag lärt känna och alla hus jag har slutat att titta på. Kommer jag någonsin mer att komma till Bryssel? Jag vet inte, men jag tror det inte. I varje fall kommer jag aldrig mer att sitta i detta rummet, där nästan allt på väggarna numera är urplockat och två väskor redan är packade. Det är ett rum i förändring igen, det börjar återgå till hur det såg ut när jag kom och jag kan inte fatta att det redan har gått ett år. Ett år sedan jag satt hemma i Sverige och grät och var olycklig för tänk om det inte blir bra. Tänk om jag inte får några vänner eller tänk om familjen är dum. Tänk om jag längtar hem för mycket. Tänk om alla där hemma glömmer av mig, byter ut mig, inte vill ha mig mera. Jag tänkte aldrig att jag skulle dra mig ur, att jag inte skulle åka. Och det har egentligen aldrig funnits tillfällen här då jag tänkt på att åka hem och verkligen menat det. Men visst har man tänkt, undrat, längtat. Längtat så in i bänken efter så mycket där hemma och jag vet ännu inte vad jag kommer att sakna mest härifrån. Friheten, självständigheten, staden eller människorna. Men jag hoppas på människorna. Och jag hoppas att jag kommer att kunna göra någonting åt den saknaden.

Det är nog dags för mig att sluta babbla nu, för trött och sentimental för att göra mig förstånd. På en blogg som jag har gett upp egentligen, jag hinner inte riktigt med att skriva här, det är så mycket annat som ska göras. Imorgon ska jag gå till kommunen och skriva ut mig. Någon dag snart så stängs mitt belgiska bankkonto. Jag ska packa klart, handla presenter, shoppa på rean, gå på avskedsmiddag, ha avskedsdag, äta lunch på Kommisionen, gå på en till avskedsmiddag. Umgås mest hela tiden. Njuta.

Jag kommer att sakna dig Bryssel. Och allt det du har gett mig. Och ärligt talat är jag lite rädd för att åka hem. För att komma hem. Vad väntar mig där?

VARMT!

Aldrig någonsin mer ska jag spendera hela juni på en plats som inte har hav i närheten. Det är nu så varmt både inomhus och utomhus att jag tror att jag befinner mig i en bastu. Det finns liksom ingenting man kan göra för att skydda sig från värmen. Undrar hur mycket elräkningen går upp om jag går och ställer mig i frysen ett tag...

Tankar och babbel.

Jag sitter på mitt rum, i en enda oreda av saker som jag inte vet om jag ska packa ner eller ställa där de borde vara. Det är så kort tid kvar tills jag ska åka och samtidigt är det så lång tid. Jag kan inte leva nerpackad i 12 dagar, samtidigt som jag vill kunna göra så mycket roligt som möjligt på de 12 dagarna och nu sitter jag ju ändå bara här och gör ingenting. Fast jag är inte redo att säga hej då än.

Stina sov här inatt, efter ett väldigt trevligt midsommarfirande jag ska skriva mer om senare, och när vi låg och pratade inatt runt 4-snåret så insåg jag hur kort tid jag har kvar. Jag har träffat så underbara vänner här som jag inte vet när jag träffar nästa gång. Och så många människor jag inte hunnit att lära känna än, och jag vet inte ens varför?! Så mycket saker jag ville ha gjort och så mycket jag ville veta innan jag kom hem igen. Men jag vet vem jag är nu och det visste jag inte innan jag åkte. Det är nog ganska stor sak att komma på, tror jag, och jag behöver inte mer tid här för att reda ut det som fortfarande är i mörkret för mig. Jag är inte redo att säga hej då än för att det finns ingen anledning att göra det 12 dagar i förväg. Hej då säger jag när jag åker härifrån och än så länge har jag massor med tid kvar på mig att uppleva Bryssel på.

Jag väntar lite med att packa, och för nu kan jag leva i oröra. Det är mycket som ska bli gjort innan jag åker hem, men jag tar det en annan dag. Ikväll är det lördag, och jag har frivilligt hållt mig hemma och planerar nu att äta en stor tallrik fil för att bota mitt magonda och göra något som jag tycker om att göra. Vi får se vad det blir!

Glad midsommar!

Jag som aldrig firar midsommar har nu en stor och ganska välbetald krans och ser svenskare ut än jag någonsin gjort innan. Man blir verkligen svensk av att bo utomlands men jag är helt okej med det ikväll. Tror att Holgan får följa med också.

Och du, ha en riktigt trevlig midsommar!

Akut huvudvärken börjar lätta, jag vann ostbåg vs ostkrok diskussionen, barnen sover och imorgon ska jag till Ikea. Idag har varit en väldigt bra dag. Roliga nyheter och bara jag och Estelle hela dagen, inklusive kladdkaka.

Jag gillar mitt liv här.

Materiell förälskelse.

Gå in på Bird on the wire och köp något av detta till mig. Eller något annat, det går det också. 

Nedräkning:20dagarkvar

Med 20 dagar kvar konstaterar jag än en gång att jag inte kan ta tillsägelser. Vare sig jag förtjänar det eller inte, men speciellt när jag förtjänar det.

Jag tycker inte om att göra fel. Och tycker inte om att göra fel mot andra.