"Gör det bästa av tiden som är kvar, och lev i nuet"

Bästa viset att spendera nuet på:

Jesus älskar alla barnen... Men mest Lydia Märta Fjällhed.

Jag hade tänkt att jag skulle mogna en himla massa under tiden jag jobbade som au pair, planen var att bli lite mer vuxen men samtidigt ha roligt. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli riktigt vuxen eller mogen. Idag satt jag och F och byggde med lego, när han tog över mitt skepp och började ändra på det och tycka till så blev jag irriterad - på riktigt! Han märkte ingenting, så väldigt omogen är jag inte. Men det där är ett bevis på att jag inte tycker om när folk lägger sig i det jag skapar, jag har ju en plan för bövelen varför måste andra alltid säga vad som är rätt och fel?! Missförstå mig rätt, jag vill gärna ha hjälp när jag skapar, men inte när jag inte bett om den, för då tror jag bara att det jag gör inte duger.

Och appropå det här med att inte duga så är jag och Lydia bra på att dra skämt för långt. Det hela började en solig dag på Öckerö då jag, Lydia och mina föräldrar sitter och äter. Min mamma har humor, och drar iväg ett alldeles för roligt skämt för att vara nyttigt: "I Jesus ögon är du perfekt, men i mina har du lite kvar att hämta" (mamma, jag säljer inte ut dig, jag tycker att skämtet är roligt!). Fortsättningsvis så vet vi alla att Lydia är lite mognare än mig, trots att hon egentligen är yngre, vilket mamma inte var sen att påpeka. Så nu vet vi det, Jesus älskar ALLA barnen, men MEST Lydia Märta Fjällhed.

Nyponsoppslunch.

Bilden är snodd från google i brist på fungerande kamera.

Min lunch idag blev nyponsoppa och skinkmacka, och jag tror utan tvekan att jag kan säga att nyponsoppa kan vara något av det godaste jag vet. Mitt nästa års nyårslöfte ska vara att jag ska göra egen, jag tror inte att jag kan lova att jag kommer att göra det i år nämligen. 

   Fast jag saknar mandelbiskvierna till, glassen är jag ganska glad att jag slipper.

Jag hade en lärare som sa att han litade på mig, för att han visste att jag inte kan ljuga. Han kan vara den lärare som sett igenom mig mest, men han hade fel. Jag kan ljuga, jag kan bara inte vara tyst om det jag tycker och tänker.

Stunden är kommen.

Jag visste att det skulle komma, jag var okej med det och jag tycker nästan att det är bra. Det var bara konstigt att det helt plötsligt gällde MIG.

För dig gjorde jag allting fel.

Jag har inte riktigt kommit igång med bloggandet sedan Sverige. Det finns många anledningar till det, först och främst för att min kamera krånglar så jag kan inte ta bilder på någonting. Men också för att det inte händer något att skriva om riktigt, det som cirkulerar i min hjärna nu är inte rätt saker att skriva på en blogg. Jag har inte kommit in i några vanor här än, träffade barnen för första gången på två veckor idag. Känner mig så gammal när jag tycker att de har växt flera decimeter sen jag såg dem sist. Det ska bli konstigt att lämna dem här. Att kanske aldrig mer se dem, att kanske inte få veta vad de blir när de blir stora. Inte vara med när Estelle har sina första killproblem eller vara med Fredrik när han blir finnig. Fast det visste jag ju hela tiden, att det skulle bli så. Och kanske håller jag kontakten med familjen, kanske blir det en sånn relation som håller. Och kanske, kanske, gör det ingenting om den inte håller, kanske har den gett mig så mycket ändå? På det stora hela är jag nöjd, att det var just denna familjen jag kom till. Och om P någonsin hittar hit, så hoppas jag att hon läser detta och tolkar det exakt som jag menar det.


Rubriken har inte med inlägget att göra, den är riktad till någon helt annan. Jag är inte feg, jag har sagt det till personen ifråga, bara att jag inte gjorde det i ett Kent-citat.

C'est une catastrophe.

Insåg precis att jag har franska imorgon. Jag har inte varit där på tre veckor, eftersom det varit lov i två och jag var hemma i Sverige sista veckan. Senaste gången jag var där hade vi prov, det kan inte bli annat än katastrof imorgon. Kanske borde ägna resten av min lediga dag till att plugga.

Men det är ju sol ute.